Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

På 1700-talet brännmärktes slavar för att äganderätten till dem skulle markeras. Gjorde man det redan under antiken? Eller är det en tidigmodern företeelse?

Jo, det förekom redan under antiken, men bruket var inte allenarådande. Brännmärkning förekom framför allt i den romerska republiken och den tidiga kejsartiden. På 100-talet e.Kr. började de romerska slavägarna frångå brännmärkningen och istället fästa halsjärn, vilka var mycket svåra att avlägsna, på sina slavar. Slavägarens namn stod skrivet på halsjärnet och gjorde det därmed lätt för en upphittare av en förrymd slav att returnera honom eller henne. Vissa av dessa halsjärn har bevarats. En typisk inskrift lyder: ”Jag har rymt. Du får en solidus [guldmynt] om du återsänder mig till min herre [här följer namnet på slavägaren].” Som alternativ nyttjades denna ordalydelse: ”Jag heter [slavens namn]. Jag är slav under [ägarens namn, eventuellt med tillägg av dennes ämbetstitel], som bor i [namn på stadsdel, etc., där ägarens residens ligger].”

Halsjärnen blev så vanligt förkommande under påföljande sekler att många slavägare övergick till att rutinmässigt låta inskriva initialerna T.M.Q.F. på metallen. Detta stod för den latinska meningen tene me quia fugio (”grip mig ty jag är på rymmen”), vilket alla läskunniga invånare i imperiet antogs begripa.

När flyktingen väl gripits var det praxis att som straff och varnande exempel låta brännmärka personen i ansiktet, men på 310-talet e.Kr. avskaffades detta på order av kejsar Konstantin. Istället för ansiktet brännmärktes hädanefter händerna och benen.