X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Häromdagen bloggade jag om Bismarck, och nu är det dags för en uppföljningsblogg. Det cirkulerar motstridiga uppgifter om ”järnkanslerns” förhållande till socialisterna. Ibland kan man läsa att han hatade dem. Enligt andra verk tycks han ha varit djupt imponerad av dem och tagit initiativ till radikala reformer. Vilket är rätt?

Först och främst måste man skilja på sak och person. Bismarck var en konservativ politiker som av ideologiska skäl tyckte illa om både liberaler och socialister. ”De är landets råttor och bör utrotas”, konstaterade han om socialisterna. Men han var också en knivskarp intellektuell som uppskattade ett gott samtal med verbala sparringpartners, oavsett var de befann sig ideologiskt. Ett bra exempel är Bismarcks relation till en av 1800-talets största socialister, Ferdinand Lassalle. Männen stod mycket långt ifrån varandra politiskt men hade också beröringspunkter (båda drömde om ett enat Tyskland under preussisk ledning) och fungerade utmärkt när de befann sig hjärna mot hjärna och kunde låta åsikter och resonemang föra fredligt krig mot motparten. Tyvärr för både Bismarck och den tyska socialdemokratin dödades Lassalle i en duell 1864. Bismarck gjorde ingen hemlighet av att han saknade karln och samtalen med honom.

Sedan Tyskland enats såg Bismarck det som sin utrikespolitiska huvudmålsättning att säkra freden, och därmed Tysklands existens, i Europa. Resultatet var en komplicerad koalitionspolitik, som jag gärna bloggar om någon annan dag. Inrikespolitiskt strävade han efter att neutralisera hotet från sina största inre fiender (Reichsfeinde, ”riksfiender”, som han kallade dem): katolikerna och socialisterna. Liberalerna hade han tämjt, trodde han, men katoliker och socialister utgjorde allvarliga hot som måste bekämpas.

Kampen mot katolikerna, ”kulturkampen”, började 1872. Katolikerna organiserade sig i partiet Zentrum, som gjorde resolut motstånd när Bismarck exempelvis dröjde med att tillsätta biskopar på vakanta säten och rensade ut katoliker från administrationen. Kampen mot socialisterna började senare och kulminerade på 1880-talet. Den hade två sidor: dels repression, dels försök att omintetgöra socialisternas krav genom att gå arbetarna till mötes. Samtidigt som socialdemokratiska partiet förbjöds tog Bismarck initiativ till radikala socialpolitiska reformer, framför allt socialförsäkringar, som gjorde Tyskland till ett föregångsland i den moderna välfärdspolitikens historia.

Men allt var förgäves. Arbetarväljarna förblev socialdemokratin trogna, och medlemsantalet i partiet ökade. 1890 upphävdes förbudet mot partiet.