Hade romarna människoätande muränor?

Det cirkulerar uppgifter om att romarna födde upp muränor genom att utfodra dem med slavar. Stämmer det, eller är det en skröna?

Jag erkänner villigt att detta inte faller inom mitt expertområde, och om det finns någon i läsekretsen som kan fylla i kunskapsluckan är hon eller han mer än välkommen. Men såvitt jag vet är det inte belagt att romarna verkligen höll på med sådant. Uppgiften kan förvisso spåras ända till antiken och brukar dyka upp i historier om den elake Vedius Pollio, bland annat i filosofen Senecas moraliska essä De ira (”Om vrede”, 3:40). Här berättar Seneca om hur Vedius Pollio en gång bjöd kejsar Augustus på middag, varvid en av värdens slavar av misstag slog sönder en glasbägare. Vedius befallde genast att slaven skulle avrättas genom att slängas i husets fiskdamm för att bli mat åt de nejonögon eller muränor som Vedius Pollio födde upp. Slavpojken kastade sig inför kejsarens fötter och bad om nåd – han accepterade dödsdomen som sådan, men han ville inte sluta sina dagar som mat till fiskar. Augustus var själv förskräckt över Vedius Pollios tilltag. Han lät frige slaven och påbjöd att alla glasbägare i huset skulle krossas. Sedan fylldes fiskdammen med jord.

Även Plinius den äldre och andra författare, som levde långt senare, har berättat om Vedius Pollio och hans förfärliga fiskdamm. Men observera: detta betyder inte att händelsen har inträffat. Historien kan mycket väl vara resultatet av en eller flera romares morbida fantasi. Helt orealistisk kan Vedius Pollios grymhet knappast ha varit, annars skulle den moraliska poängen i Senecas berättelse ha gått förlorad genom att vara alltför fjärmad från verkligheten. Men muränor…?