Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

En frågeställare undrar hur det egentligen stod till med träldomen, det vill säga det vikingatida och äldremedeltida nordiska slaveriet. Hur många trälar fanns på gårdarna? Vad arbetade de med?

De skriftliga källorna om träldomen utgörs främst av texter i landskapslagarna (skrivna mellan 1100-talet och 1300-talet) och av isländska sagor, mestadels nedtecknade på 1200- och 1300-talen. Därtill kommer uppgifter hos reseskildrare, som araben Ibn Fadlan på 900-talet, men de uttalar sig sällan om slaveriet i själva Norden (desto mer om nordbornas slavhandel). Ett problem är att de mest utförliga texterna stammar från slutfasen i träldomens historia, när systemet var på väg att avvecklas. Under 1100- och 1200-talens lopp frigavs flertalet trälar i Norge och Danmark, medan processen dröjde till sent 1200-tal och tidigt 1300-tal i Sverige.

Att döma av källorna ägnade sig de manliga trälarna åt att sköta gårdarnas nötkreatur, får, svin och getter. De fungerade som herdar och mockade gödsel. Dessutom fiskade de och arbetade i skogsmark. Trälkvinnorna bakade, lagade mat, slet vid handkvarnen, mjölkade kor och kunde fritt utnyttjas sexuellt av ägaren. I synnerhet handmalningen var ett socialt deklasserande och allmänt avskytt arbete, som ingen fri kvinna, än mindre en man, gjorde frivilligt. Förutom dessa utpräglade trälsysslor arbetade trälar och trälkvinnor sida vid sida om de fria männen och kvinnorna i de stora arbetsmoment som krävde uppslutning från hela gårdsfolket: bärgningen av skörden och byggandet av hägnader för boskapen.

Vi har faktiskt skriftliga uppgifter om hur många trälar en gård kan ha haft, och om vi lägger till de indikationer som arkeologin tillhandahåller får vi en bild av det fornnordiska slaveriets betydelse. Uppenbarligen var det allt annat än oviktigt. Ett någorlunda välbeställt hushåll på 1000- och 1100-talen hade mellan tre och åtta tjänare, varav alla eller några var trälar. På verkligt stora gårdar var antalet större. I Olav den heliges saga, som ingår i Snorre Sturlassons Heimskringla (skriven på 1200-talet) anges att stormannen Erling Skjalgsson på Vestlandet, en av Norges rikaste och mäktigaste män under 1000-talets första hälft, hade fler än 30 trälar på sin huvudgård Sola. På kvällar och nätter fick de, om de ville, tjäna ihop egna medel, så att de fick en chans att köpa sig fria. För vinsten köpte Erling nya trälar. De frigivna fortsatte dessutom att vara knutna till honom, och han omgav sig alltid med ett nittiotal frigivna. Av andra uppgifter, till exempel i den isländska 1100-talsskriften Landnámabók, vet vi att förmögna huvudgårdar med 10–15 slavar inte var ovanligt.

Hela detta system avvecklades mellan 1100-talet och 1300-talet. Trälarna ersattes av två kategorier människor: legohjon (eller drängar och pigor, som vi senare skulle kalla dem, det vill säga arbetare som inte ägdes utan fick lön) och landbor. Landborna var inte sällan före detta trälar – vi har till och med vissa frigivningsdokument i behåll – som brukade markägarens jord mot erläggande av ränta.