Källkritiken och sagokungarna

Bland de kommentarer jag får till min blogg – och då tänker jag närmast på de mejl som dimper ned i min dator och diverse brev som skickas direkt hem eller till mitt kontor – finns både uppskattningar och raseriutbrott. De senare har en tendens att följa ett särskilt mönster. Kritikerna retar sig på att jag är skeptisk till vad de uppfattar som Sveriges äldsta hävder – att jag inte tror på de sagokungar som skall ha regerat före vikingatiden, att jag inte tror att man kan bevisa att goterna utvandrade från Sverige, att jag inte utan vidare vill acceptera att de Suiones som Tacitus uttalar sig om är identiska med dagens svenskar, och så vidare. Ibland känner jag att det är dags för en vetenskaplig uppsummering av varför jag har de åsikter jag har. Detta är ett sådant tillfälle.

Först och främst: det är inte roligt att komma med svar i stil med ”det kan man inte uttala sig om”, ”det är inte säkert att den där kungen har levt” och ”det vet vi faktiskt inte”. Jag hade gärna sett att vi kunnat verifiera betydligt mer, till exempel sagokungarnas existens. Då hade vi fått en mer fascinerande fornhistoria.

Att mina svar ser ut som de gör beror på att jag håller mig till de regler som är etablerade inom historievetenskapen. Vi bedömer källors värde i förhållande till vissa grundvariabler, framför allt tendens (har författaren ett särskilt syfte med texten?), samtidighet (hur lång tid har gått mellan händelsen och nedskrivandet?), närhet (hur stort är avståndet mellan händelsen och författaren?), beroende (har textens författare i själva verket bara skrivit av någon annans text?) och inte minst genre (vilka specifika konventioner gäller för texttypen – till exempel krönikan, sagan, protokollet eller testamentet?). Med utgångspunkt i dessa huvudprinciper granskar vi varje enskild utsaga för sig, nogsamt vägande variablerna mot varandra. Det säger sig självt att detta tar tid och att det ofta kräver specialistkunskaper. Resultatet är inte alltid nedslående, men ibland – som i fallet med de isländska sagornas uttalanden om svenska sagokungar – har källkritiken haft förödande resultat för vad man på 1800-talet trodde var sanning.

Jag dömer alltså inte ut sagokungarna som bluffar. Jag säger bara att vi inte kan uttala oss om huruvida de har funnits eller ej. Det är något helt annat än att avfärda dem som rena påhitt. Ottar Vendelkråka, Adils, Ingjald Illråde och de andra ynglingakungarna kan mycket väl ha existerat. Men de kan inte vetenskapligt bevisas, lika lite som vi kan uttala oss om svionernas etnicitet eller goternas urhem. Tyvärr. Vi saknar goda källor.

Som exempel på forntida kungar som faktiskt kan beläggas genom källkritik räcker det med att vända blicken mot våra västra grannländer. En frågeställare har undrat om den norske kungen Harald Hårfagre har existerat. Svaret är ja. Visserligen kan vi inte uttala oss om exakt när Harald levde (forskarna har tenderat att placera honom allt senare i tiden, från mitten av 800-talet till början av 900-talet) eller hur mycket land han härskade över (forskarna menar idag att han endast dominerade Vestlandet och inte hela Norge), men ingen betvivlar att han har funnits. Samma positiva svar får vi om vi frågar om den danske 900-talskungen Harald Blåtand. Han är nämnd i nordiska källor, kontinentala källor och på en egen runsten. Förvisso diskuterar vi livligt om hur mäktig Harald var och hur hans liv gestaltade sig, men ingen tvivlar på hans existens.

Problemet med de äldre svenska kungarna är att vi har färre och sämre utländska och inhemska källor till vårt förfogande. Därför tvingas vi historiker i regel komma med mycket försiktiga besked när vi blir tillfrågade om dem. Det gör vi inte för att vi vill ”beröva svenskarna deras historia”, såsom vissa uttrycker det, utan för att vi är yrkesmän som gör vårt jobb.