Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Hur stort var det äldsta Stockholm, och hur såg staden ut? Frågan har legat och väntat i mejlboxen länge. Här är svaret:

Allt som allt dyker Stockholm upp i omkring fyrtio skriftliga handlingar från dess äldsta period 1252–1289, varefter orten var så betydande att den nämns hela tiden. Ett tecken på dess betydelse är grundandet av andliga institutioner. År 1270 var platsen tillräckligt folkrik för att franciskanerna skulle etablera ett brödrakonvent, och tack vare Magnus Ladulås frikostighet kunde ett systrakonvent växa fram i slutet av 1280-talet. Dominikanerna dröjde till 1300-talet innan även de permanent slog sig ned i Stockholm. Första omnämnande av ett stadssigill är från 1281. Råd och myndighetspersoner (advocatus, communitas ciuium de Stokholm, magister burgensis) är kända från och med 1296 och 1297. Det faktum att en monetarius (myntare) omnämns i en urkund från 1297 visar att myntprägling förekom. Exakt var är okänt, men när mynthuset dyker upp i källor från 1400-talet ligger det omedelbart väster om slottet, i närheten av Mynttorget.

Stockholm förefaller till och med ha fått – eller ha varit på väg att få – ett skolväsen i slutet av 1200-talet. Det är belagt i dokument från år 1315. Skolan var ansluten till Bykyrkan (nuvarande Storkyrkan) och låg intill dennas norra kyrkogård. Som följd härav kallades nuvarande Storkyrkobrinken under medeltiden för Skolbacken. Själva Bykyrkan nämns första gången 1279 och invigdes 1306. Det var ursprungligen en treskeppig basilika utan torn, alltså betydligt mindre än i våra dagar, men byggdes under senmedeltiden ut till att få fem skepp.

Även när det gäller fromma barmhärtighetsinrättningar var utvecklingen remarkabelt snabb. Stockholm hade ett hospital senast 1278 och ett helgeandshus 1301. Hospitalet blev emellertid inte långlivat. Det var beläget på Norrmalm, troligen där Klara kyrka och kyrkogård ligger i våra dagar. År 1286 donerade kung Magnus området till det nyinstiftade franciskanska systrakonventet (Klara kloster), vilket innebär att hospitalet rimligen måste ha varit nedlagt sedan ett par år tillbaka. Innan en ny anläggning grundades på 1410-talet sände stockholmarna sina spetälska till hospitalet i Enköping.

Norrmalm var landsbygd. Trakten dominerades av Brunkebergsåsen och präglades i övrigt av småsjöar och sumpmarker. Franciskansystrarnas konvent, Klara kloster, låg längst i söder av Norrmalm, väster om Brunkeberg. År 1288 utlovades de som bosatte sig på franciskansystrarnas område samma privilegier som invånarna på Stadsholmen (lat. ciues infra muros, ”borgare innanför murarna”) åtnjöt. Rakt österut, på andra sidan åsen, grundades Sankt Jakobs kyrka under första hälften av 1300-talet. På samma plats ligger, som bekant, även i dag en kyrka uppkallad efter aposteln.

Den stockholmare som önskade ta sig från landsbygden i dagens City till stadsbebyggelsen på Stadsholmen kunde redan på kung Magnus tid vandra över Norrbro, via Helgeandsholmen. Bron förekommer i källor från och med 1280-talet. Om stockholmaren fortsatte tvärs genom bebyggelsen passerade han förmodligen Stortorget, lika stort som i våra dagar och redan från början ett marknadscentrum. Så småningom nådde han Söderbro, nämnd i ett brev år 1289, som förband Stadsholmen med Södermalm. Liksom Norrmalm var detta landsbygd, må vara med viss bybebyggelse, och utnyttjades delvis som betesmark. I mitten av 1300-talet uppfördes Maria Magdalena kapell ungefär vid den nuvarande kyrkan med samma namn.

Både Norrbro och Söderbro var rejäla konstruktioner som ursprungligen torde ha varit försedda med vindbryggor. Troligen fanns ytterligare en bro i 1200-talets Stockholm. Denna förenade Stadsholmen med den lilla ö på vilken franciskanerna hade anlagt sitt konvent – efter dessa kallade Gråmunkeholmen, i våra dagar känd som Riddarholmen.

Stadsbebyggelsen var under den äldsta fasen av Stockholms historia koncentrerad till det höglänta området mellan nuvarande Österlånggatan och Västerlånggatan, vilket omgärdades av en mur. Denna omnämns första gången i skrift år 1288. Sträckningen har kunnat rekonstrueras med hjälp av lägesangivelser från 1400-talet och utgrävningar. Östra delen av muren följde Baggensgatan och Bollhusgränd, medan västra delen löpte längs nuvarande Prästgatan. Eller enklare uttryckt: nutidens Västerlånggata och Österlånggata följer den gamla stadsmurens yttre konturer. Tekniskt sett rörde det sig förmodligen om en så kallad terassmur, med omkring sju meters höjd på utsidan och två på insidan.

Kring Stortorget, särskilt norr om Köpmangatan och Kåkbrinken, är kvarteren små och rektangulära, vilket tyder på en tidig, förtätad bebyggelse. Kvarteren söder om Köpmangatan, vilka är större och mer oregelbundna, torde ha tillkommit senare genom att hus uppfördes vid de vägar och stigar som korsade platån. Kvarterens inre delar utgjordes här länge av öppna gårdar och trädgårdar. Antagligen byggdes husen inledningsvis av trä, troligen i knuttimringsteknik, såsom var brukligt i medeltida svenska städer, för att i ett senare skede ersättas av hus i sten och tegel. Trä förblev dock flitigt använt i åtskilliga sekler, eftersom ekonomibyggnader och bodar byggdes i detta material.

Stränderna nedanför Stadsholmens platå var på 1200-talet och under första hälften av 1300-talet smala och hade endast smärre bebyggelse, mest bryggor och sjöbodar. I väster sluttade holmen långgrunt ned i vattnet, så att mindre båtar kunde dras upp på stranden. I öster var terrängen brantare; här kunde större handelsfartyg lägga till.

Stockholms äldsta befästningar var av betydligt äldre datum än själva staden. Pålspärrar i vattnet är kända sedan vikingatiden, och ett torn vid det blivande slottet reste sig troligen över den blivande Stadsholmen redan i slutet av 1100-talet. Vårt första säkra skriftliga belägg för en regelrätt borg i Stockholm – föregångaren till dagens slott – stammar från den 11 september 1288. Anläggningen benämns detta år på latin castrum nostrom Stokholm, ”vår borg Stockholm”. Enligt Erikskrönikan hölls Erik Valdemarsson, den avsatte kungens son, år 1290 fången i borgens torn. Därefter, under 1300- och 1400-talen, duggar hänvisningar till borgen tätt, och den byggdes ut betydligt.

Hur många människor bodde i staden under den äldsta tiden? Maximalt ett par tusen. När det medeltida Stockholm var som störst hade staden mellan 6 000 och 7 000 invånare, men så många lär inte ha rymts på orten under decennierna kring 1300.