Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Svaret på bloggrubrikens fråga är inte helt lätt att ge, eftersom källbristen under antiken gör det svårt att slå fast vilken idétradition som påverkade vilken, och när det skedde. När vi får mer utförliga källor, under tidig medeltid, bjuds vi dock på åtskilliga ledtrådar.

Av allt att döma går vår tids uppfattning om demoner ytterst tillbaka på antikens daimones. De hade kunnat vara både goda och onda, men efter kristendomens seger kom de att tolkas som onda element. Av medeltidens kristna lärde uppfattades demonerna, ibland refererade till som djävlar (diaboli), som i regel osynliga, snabba, ondskefulla, kapabla till övernaturliga stordåd och farligt intelligenta. När författare söker beskriva demonernas verkliga gestalter blir resultatet färgstarka skräckskildringar: svarta avgrundsandar, drakar som äter människor levande och suger ut deras själar, osv. Demoner troddes finnas överallt men deras egentliga domäner, där de trivdes allra bäst, var luftlagren mellan jorden och månen. Isidorus av Sevilla, som jag nämnde i gårdagens blogg, förklarade deras existens med att de ursprungligen hade varit änglar, vilka fallit från himlen tillsammans med Satan och därefter tvingades bebo de nedre luftlagren intill Yttersta Domen.

Under medeltiden fungerade demoner som reservoarer för den illvillighet som man kände på sig existerade även utanför själva helvetet. De fick därmed en egen nisch inom rädslo- och ångestkulturen såsom ett ondskefullt komplement till den godhjärtade änglaskaran. Stundom fungerade demonerna som idealiska syndabockar; i stället för att skylla på och straffa en trollkarl kunde man skylla på den demon som antogs ha tagit sin boning i denne eller påverkat honom i negativ riktning. Därifrån var steget inte långt till att låta demoner brukas för rent humoristiska syften, såsom ännu sker i serietidningar och tecknade filmer.

Påven Gregorius den store berättar sålunda om en nunna som glömde bort att göra korstecknet över ett salladsblad och därmed togs i besittning av en demon. När en abbot skyndade till för att bota nunnan genom exorcism gav sig den onde anden till känna. Den förnärmade demonen protesterade mot alla anklagelser om illvilja och lade skulden på den glupska nunnan: ”Vad gjorde väl jag? Vad gjorde väl jag? Jag satt på salladsbladet, och hon åt upp mig!” Gregorius berättar även hur en präst vid namn Stefan en dag kom hem, uttröttad och obetänksam, varvid han tillkallade sin tjänare med orden ”Kom och ta av mig skorna, din djävel!” Närmsta demon trodde förstås att Stefan hade syftat på denna, varför prästen blev vittne till hur skorna började knytas upp av sig själva. När Stefan bad demonen flyga och fara och förklarade att ”din djävel” syftade på prästens högst mänsklige tjänare lydde demonen genast.

Demoner uppfattades alltså som verkliga väsen, som vem som helst kunde råka ut för om det ville sig illa. För den händelse så skedde hade kyrkan ett generalknep, som härmed gjorde sitt inträde i den västerländska symbolskattkammaren: demoner var i egenskap av antikristna varelser allergiska mot korset och korstecknet. Om man höll upp ett kors skrämde man bort demonen eller fick honom att upplösas i rök, en taktik som även kunde appliceras på övriga okristna företeelser.