Vem grundade Söderköping?

Idag befinner jag mig i Söderköping för att föreläsa om min nya bok om staden (En medeltida storstad: Historien om Söderköping, Norstedts). Detta ger mig en anledning att besvara en fråga som ofta har ställts till mig sedan det blev känt att jag höll på att färdigställa verket. Kan man idag uttala sig om vem som egentligen grundade denna på medeltiden så betydelsefulla stad, som i mitten av 1200-talet möjligen var det svenska rikets största?

Nyckeln till lösningen på gåtan ligger i de arkeologiska rönen om stadens dendrokronologiskt daterbara kavelbroar (gatubeläggning av trä). Med utgångspunkt i dessa analyser, särskilt av materialet från Vintervadsgatan, går det att fastställa att Söderköping anlades under åren kring 1204. Ett formellt beslut om orten och dess juridiska status lär ha fattats ännu tidigare, eftersom anläggningen av kavelbroarna förutsatte att arbetarna erhållit instruktioner om hur arbetet skulle utföras och var kvarters- och tomtgränser skulle löpa. I så fall grundades Söderköping troligen mellan 1200 och 1203.

Dessutom vet vi att stadsmarken hade en ägarfamilj. Katarina Sunesdotter, änka efter kung Erik Eriksson (Erik läspe och halte) ägde Söderköping år 1250, då hon testamenterade staden till systern Benedicta. Med tanke på sättet på vilket Söderköping omnämns i testamentet kan vi sluta oss till att det har rört sig om arvegods och inte köpegods. Det mest sannolika är att Söderköping hade ingått i faderns eller moderns egna ärvda marker. Katarina var dotter till Sune Folkesson (d. 1247) och Helena Sverkersdotter (d. troligen på 1240-talet). Sune var son till Folke jarl (d. 1210), som i sin tur var son till jarl Birger brosa, det sena 1100-talets starke man i svensk politik. Helena Sverkersdotter var dotter till kung Sverker Karlsson och en av hans gemåler, med all sannolikhet den danska stormannadottern Benedicta Ebbesdotter.

Både Sverker Karlsson och Birger brosa var fast förankrade i det östgötska makt- och kulturlandskapet. De är de två troligaste ägarna till Söderköping vid sekelskiftet 1200. Sverker hade tillträtt den svenska tronen efter Knut Erikssons död omkring 1196 och av goda politiska skäl gift sig med jarlens dotter Ingegerd sedan Benedicta Ebbesdotter avlidit. Alliansen med Birger brosa var av stor betydelse för Sverkers ställning, eftersom Birgers nätverk av släktingar och vänner garanterade stabilitet. Lägg därtill att Sverker Karlsson under 1200-talets första år framstod som en lyckosam kung som var nära lierad med kyrkan och lät upphöja sin egen späde son till jarl när Birger brosa avled 1202. När Söderköping grundades var Sverker Karlssons kungamakt som starkast. Anläggandet av staden skedde till råga på allt samtidigt som de tyska och danska framstötarna i Baltikum gjorde det allt viktigare även för de svenska herremännen att ha baser vid Östersjön och föra en aktiv politik på havet.

Det är knappast en slump att framväxten av Söderköping – en välordnad, jämförelsevis lättförsvarad (Slätbaken var lättare att spärra av än Bråviken) och lämpligt placerad stad med ansiktet mot Östersjön, därtill belägen i ett av de landskap där kungarnas, jarlarnas och biskoparnas makt var som allra starkast – grundades vid denna tid. Här kunde handel bedrivas på någorlunda fredligt vis. Staden kunde fungera som en mötesplats för svenska och tyska köpmän, präster och herremän, och få orter i Sverige var bättre lämpade att utgöra bas för resor till Visby och Riga. Sett mot denna bakgrund är det helt logiskt att Sverker Karlsson lät upphöja den lilla handelsplatsen vid Storåns och Lillåns sammanflöde till en stad. Om det skedde före 1202 lär han ha gjort det tillsammans med Birger brosa. Om det skedde senare gjorde han det på egen hand eller tillsammans med Ingegerd Birgersdotter.