Gnostikerna

I litteraturen möter man ibland orden gnostisk och gnostiker, utan att de förklaras närmare. Vad är detta för folk eller sekt? Finns de kvar, eller är de utdöda?

Ordet gnostiker är grekiska och betyder ”en som har insikt och vishet”. Det kommer av gnosis (”insikt”, ”kännedom”, ”kunskap”, ”vishet”). Gnostikerna menade att frälsning från världens ondska endast kunde uppnås genom att man erhöll denna gnosis, den hemliga kunskapen. På frågan om hur detta skulle ske gav emellertid gnostikernas sekter sinsemellan olika svar. Gnosticismen utgjorde alltså ingen samlad rörelse utan var mycket splittrad.

Hur och när de gnostiska sekterna började utvecklas är okänt, men det anses högst sannolikt att de var ett resultat av kulturmöten i Främre Orienten under den hellenistiska eran. Enligt flera forskare var några sekter verksamma redan före kristendomens uppkomst. Eftersom gnosticismen uppvisar likheter med en mängd religioner – kristendom, judendom, buddhism, persisk religion, med mera – lär gåtan om ursprunget aldrig kunna lösas. Det står dock klart att Platons filosofi påverkade läran starkt.

När man vanligtvis talar om gnostiker åsyftas en mängd sekter som växte fram inom ramen för kristendomen under fornkyrkans första sekler. Dessa gnostiker uppfattade sig inte sällan som en kristen elit, som representanter för Jesu sanna – men för flertalet fördolda – lära. Kyrkofäderna lade ned stor möda på att argumentera mot gnostikerna, vilket har fått till följd att vi har lärt känna dem via deras fienders berättelser. I synnerhet kyrkofadern Irenaeus (d. ca 202), i skriften Adversus haereses, attackerade gnosticismen med kraft. Tertullianus (d. ca 225) jämförde gnosticismens inflytande med skorpionens attacker. Först på 1600-talet började en och annan gnostisk text dyka upp i lärda västeuropéers bibliotek, men de var svåra att tolka i sitt rätta sammanhang och stod sig slätt bredvid kyrkofädernas texter.

Detta ändrades på allvar först 1945, i och med att två arabiska bröder upptäckte resterna av ett gammalt bibliotek i Nag Hammadi, en stad i mellersta Egypten som under antiken hette Chenoboskion. Fyndet omfattade 53 mestadels gnostiska skrifter (varav 41 tidigare okända) i koptisk översättning från grekiska, skrivna på papyrus omkring 350 och gömda i en kruka omkring år 400. Här finns uppenbarelser, dialoger mellan Jesus och lärjungarna, tolkningar av bibliska motiv, brev och hymner. Till de mest betydande texterna hör Tomasevangeliet, Filipposevangeliet och Egypterevangeliet.

En av de viktigaste punkterna i gnostikernas lära var den starka dualismen: tron på striden mellan ljus och mörker. En annan säregenhet var tron på de två gudomarna. Högst upp, utanför kosmos, fanns den allsmäktige Gud, men denne troddes vara skild från oss människor genom skapelsen av vår värld. Världen hade nämligen inte tillverkats av Gud utan av en fientligt sinnad gudom, demiurgen. Fordom vistades vi människor hos Gud, men på grund av ett ”fall” – enligt vissa gnostiker en direkt följd av bedrägeri från mörkrets makter – förlorade vi kontakten och hamnade här nere i demiurgens vidriga värld. Nu måste vi ta oss förbi demiurgens alla hinder om vi vill hitta hem till Gud och Ljuset. På vägen dit finns en mängd mellanvärldar, eoner, som endast kan genomkorsas med hjälp av medlare och genom att vi uppnår den nödvändiga graden av vishet (gnosis).

Även gnostikernas människosyn skilde sig från övriga kristnas i och med de att gjorde en poäng av att människorna var andligt ojämlika. De så kallade pneumatikerna, ett lyckligt fåtal, ansågs besitta gnosis och kunde därför med gott hopp upplysas om det himmelska ursprunget. En annan grupp, psykikerna, hade förmågan att nå viss insikt, medan de stackars hylikerna-sarkikerna var helt förlorade för Ljuset.

I och med att skaparguden var en ond demiurg såg sig vissa gnostiska sekter tvungna omtolka Bibelns berättelser fullständigt. Ett typiskt exempel är synen på ormen i berättelsen om syndafallet. Eftersom den gudom som placerade Adam och Eva i Edens lustgård enligt gnostikerna var en ond demiurg var det en god gärning av ormen att driva de första människorna till att äta den förbjudna frukten. Kunskapen stärkte människornas makt och reducerade demiurgens inflytande. Den förbjudna frukten var ett steg på vägen mot insikt.

Inget tyder på att antikens gnostiker var talrika. De hävdade ju själva att endast ett fåtal var utvalda. Därmed var de dömda till att bli minoriteter, och den segrande kristna kyrkan på 300-talet hade föga till övers för dem. Likväl överlevde deras tankegods långt in i medeltiden och dyker upp i exempelvis manikéernas och katharernas läror (som jag gärna tar upp i en annan blogg). Den mest berömda kvarlevan i modern tid är den mandeiska religionen, för vilken Johannes Döparen spelar en viktig roll. Före de senaste krigen i Irak hade mandéerna sina starkaste baser i detta land, men många har därefter tvingats på flykt. Idag uppgår mandéerna till uppskattningsvis mellan 60 000 och 70 000 personer, varav omkring 8 000 bor i Sverige, bland annat i Sandviken, Stockholm och Malmö.