Panik år 999? – än en gång

För några dagar sedan bloggade jag om gamla undergångsprofetior. Detta har föranlett följande uppföljningsfråga. Stämmer det att folk trodde att jorden skulle gå under år 999, på grund av millennieskiftet?

Jag gav ett kortfattat svar på frågan någon gång under förra halvåret, men eftersom spörsmålet återkommer har jag valt att vara betydligt mer utförlig den här gången. Men sedan låter jag undergångsrelaterade spörsmål ligga kvar i mailboxen för överskådlig tid.

På 1800-talet var många övertygade om att 999 års européer kände skräck inför årsskiftet. Framstående skribenter, inte minst den mycket läste och beundrade franske historikern Jules Michelet, målade upp en vision av 990-talsmänniskor som med förväntan såg år 1000 närma sig. Människorna var, påstod Michelet, både förskräckta och förhoppningsfulla. Kanske skulle alla störtas ned i avgrunden. Kanske skulle Jesus återkomma och de goda få sin rättmätiga belöning.

Mot slutet av 1800-talet höjdes kritiska röster. Var, frågade man, fanns information om denna 990-talsrädsla? I vilka dokument? Huvudkällan till de flesta föreställningarna om vad folk tänkte år 999 visade sig vara Caesar Baronius kyrkohistoria, som trycktes i tolv volymer 1558–1607, åtskilliga sekler för sent för att kunna betraktas som tillförlitlig. De som levde på 900-talet och 1000-talet tycks inte ha skrivit någonting om millennieskiftet. Enda väsentliga undantaget var en munk från Burgund vid namn Radulphus (Raoul) Glaber (d. på 1040-talet), som i sina skrifter sätter stora folkliga fromhetsyttringar i samband med år 1000.

En av de främsta invändningarna mot millennieskiftesskräcken var att det teologiskt sett inte fanns mycket att vara upprörd över. I Johannes Uppenbarelser talas visserligen om en tusenårsperiod, ett millennium, men denna har inget med jordens undergång att göra. Tvärtom. Enligt Bibeln skall Jesus återkomma för att regera på jorden under tusen år medan Satan hålls bunden. Först därefter utkämpas en sista strid mellan Kristi härskara och de onda, varpå följer Yttersta domen. Under alla omständigheter måste 900-talets teologiska elit ha uppfattat denna slutuppgörelse som en begivenhet långt i framtiden.

Följden av all den kritik som riktades mot 1800-talets romantiska syn på förra millennieskiftet blev en radikal motbild. 1900-talets historiker har överlag hävdat att år 1000 var som vilket år som helst. Men forskningen har gått vidare, och idag har ett antal tvivel spritts angående själva tvivlet.

För det första vet vi med säkerhet att 900-talets européer, åtminstone en stor del av dem, var bekanta med den kristna tideräkningen. Man bråkade förvisso om vilken variant som var den korrekta, vilket år Jesus egentligen föddes, och så vidare, men alla lärda kristna västeuropéer kände till den tideräkning vi använder idag. De visste att år 1000 närmade sig.

För det andra vet vi att det förekom försök att korrigera tideräkningen så att mystiken kring år 1000 urholkades. Teologer som var motståndare till apokalyptiska spekulationer ville gärna få det att se ut som om år 1000 redan hade kommit och gått. År 983 hoppade således Abbo av Fleury (d. 1004) rakt fram till år 1004, varmed problemet undveks. Varför gjorde han så? Abbo var inte ensam. Om man studerar vad kristna författare under perioden 965–1035 skrev på temat jordens undergång verkar det som om intresset torde ha nått en vågtopp under dessa decennier.

För det tredje fanns det i själva verket goda teologiska skäl till att vara rädd just i slutet av 900-talet. Enligt kyrkofadern Augustinus hade den tusenårsperiod under vilken Jesus regerade på jorden redan inletts vid vår tideräknings början. Jesus härskade, förvisso osynlig, i sin kyrka ända sedan år 1 eller år 33, beroende på om man räknade regeringsperioden från Jesu födelse eller från Jesu död. I så fall var tiden snart inne för slutuppgörelsen mellan det Goda och det Onda.

För det fjärde har tidigare forskare stirrat sig blinda på just skräckvisionen. I den gamla romantiska bilden av år 1000 ingick även ett positivt element, tron på att en era av fred närmade sig. Just under decennierna kring år 1000 framträdde den kristna kyrkan som en formidabel fredsrörelse. Med utgångspunkt i nuvarande Sydfrankrike började kyrkan lagstifta om perioder av allmän fred, så kallade gudsfreder, då de krigiska adelsmännen skulle hålla sig lugna. Är det en slump att denna fredsvilja växte fram just vid denna tid?

För det femte var undergångsvisioner som sådana inte främmande för den kristna medeltiden. Både inom den kyrkliga och den politiska sfären utvecklades en mängd idéer om tusenårsriket, i synnerhet efter år 1000. Dessa föreställningar brukar sammanfattande benämnas ”millennarism” eller ”kiliasm” (av de latinska respektive grekiska termerna för ordet ”tusen”). Inom kyrkans värld presenterade flera millennaristiska tänkare sinnrika profetior om det tusenårsrike som var att vänta. Den mest inflytelserike var en italiensk abbot vid namn Joachim av Fiore (d. 1202), men han var långt ifrån ensam. Jag gav ett exempel från 1300-talet för några dagar sedan. För medeltidsmänniskorna var undergångsvisioner alltså inte ovanliga.

Faktum kvarstår dock att vi saknar konkreta belägg för att man debatterade millennieskiftets betydelse kring år 1000. Även i skrifter där vi hade förväntat oss debatter och fromma påpekanden lyser år 1000 med sin frånvaro. Rör det sig måhända om en så kallad talande tystnad, en ovilja att dra upp ett så hett problem på dagordningen? Eller beror tystnaden på att man de facto inte diskuterade ämnet särskilt mycket?

Som synes är frågan om vad folk tänkte år 999 svårare att besvara än man lätt tror. Numera avhåller sig därför vissa från att utan vidare påstå att ingen reagerade inför förra millennieskiftet, men min åsikt står fast: i avsaknad av källor som talar om en utbredd skräck år 999 går det inte att upprätthålla åsikten att folk blev rädda för millennieskiftet. Möjligen en och annan apokalyptiskt sinnad munk, men knappast folkmassor.