X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det mest kända upproret i svensk historia är Engelbrekts framgångsrika resning 1434. Men varför ägde det rum? Stämmer det att exportberoende bergsmän och bönder i Dalarna främst var rasande över att tyska köpmän hade förklarat Sverige i blockad, och att de gjorde uppror mot kung Erik för att förmå honom att sluta fred och därmed häva blockaden?

Denna orsaksförklaring är vanlig i äldre historieböcker. En av de ledande förespråkarna för uppfattningen var Erik Lönnroth. De tyska köpmännens blockader skulle ha försvårat för Mellansverige att exportera järn. Detta gick ut över bergsmän, fria bönder och lågfrälse, grupper som var tillräckligt välbärgade för att kunna sätt kraft bakom vreden. Bergsmännen ägde både gruvandelar och jord. De var, jämfört med vanliga bönder, förhållandevis privilegierade och hade mer att förlora på kungens politik än övriga grupper. Dessutom var banden mellan bergsmännen och hansestäderna starka.

Men idag är denna handelsekonomiska orsaksförklaring till upproren övergiven. Det saknas källor som uttryckligen stöder tolkningen och vi vet att blockaden (liksom kriget mot Hansan) hade avslutats ett par år innan upproret bröt ut. Idag menar man att huvudorsaken till upproret var en annan: det växande skattetrycket.

Efter det att digerdöden och påföljande epidemier minskat befolkningen med upp emot två tredjedelar måste herremännen kompensera sig ekonomiskt för inkomstbortfallet. Bönderna, å andra sidan, insåg sitt värde och valde ofta att kräva sänkningar av ränta och skatt – annars flyttade de någon annanstans eller började skramla med vapen. Situationen var likartad i hela världsdelen, och på längre sikt kom kampen om böndernas arbetskraft att resultera i en uppdelning av Europa i två zoner: en huvudsakligen östlig zon, där godsägarna lyckades genomdriva livegenskap, och en västlig zon, där de misslyckades och böndernas ställning blev mycket starkare än tidigare.

För det svenska kungariket, vars frälse var alldeles för svagt för att kunna segra över den stora allmogen, medförde folkminskningen i ett tidigt skede att jordräntan (s.k. landgille och avrad) sjönk betydligt. Det skedde inte utan konflikt. Landborna lämnade godsägare som ställde för höga krav på sina underlydande. Andra landbor strejkade från dagsverksskyldigheter eller vägrade betala jordränta tills nivån sänktes. För Vadstena klosters och Uppsala domkyrkas jordegendomar kan utvecklingen följas ovanligt väl, eftersom jordeböcker och räkenskaper har bevarats. Det framgår här att avraden under andra hälften av 1300-talet minskade till hälften av vad den varit tidigare. Höjningar blev inte aktuella förrän i slutet av 1400-talet.

Men skatterna sjönk inte – inte än. Kungen och hans fogdar fortsatte att dra in skatteinkomster till borgarna, och tack vare Kalmarunionens styrka under dess första decennier kunde kungamakten ignorera böndernas protester. Faktum är att skattetrycket ökade på 1410- och 1420-talen, bland annat genom manipulationer av pålagorna i samband med att naturaskatter omräknades till pengar. Kung Eriks krig mot Hansan och Holstein krävde allt större penningsummor, och när man väl lärt sig hur man ökade böndernas bördor trodde man sig ha fritt fram att göra det.

Denna skattepolitik var, menar vi idag, huvudorsak till Engelbrekts resning och bondeoroligheterna på 1430-talet. Under upprorsåren skedde en kraftig skattesänkning, och fler följde på 1460-talet och 1470-talet. Kungamaktens försök att ånyo öka trycket och införa extraskatter slog mestadels fel och resulterade vid mer än ett tillfälle i lyckosamma uppror och statskupper. Däremot kan skattepolitiken inte förklara varför även högfrälset, kyrkan och borgarna anslöt sig till Engelbrekt och hans resning, när den väl inletts och fått framgång.

En väldokumenterad rot till missnöje fanns inom kyrkan, eftersom kungen hade bedrivit en personlig utnämningspolitik i syfte att kontrollera tillsättningen av biskopar. Det mullrade även i borgarnas led, eftersom Eriks penningreformer hade gått ut över köpmännen. Men ännu större var missnöjet inom det världsliga frälset. Kung Erik hade prioriterat sina egna agenter som fogdar och hövitsmän. Han hade ringaktat det svenska högfrälset till förmån för lojala tyskar, danskar och till och med en italienare. Det gagnade hans monarki och reducerade risken för korruption om länsinnehavarna hade kungen personligen att tacka för sina ämbeten och om de saknade egna maktbaser i form av stora jordegendomar i de områden de var satta att härska över. Men medlemmarna av det svenska högfrälset ville återfå kontrollen över rikets slott. I fredstid kunde de inte göra mycket åt saken, men om Erik skulle hotas av ett stort uppror kom saken i ett annat läge. Då gällde det att smida medan järnet var varmt och alliera sig med de upproriska.

För både frälset och allmogen kom alltså fogdarna i fokus för missnöjet. Fogdarna hade ämbeten som frälset ville komma åt. Fogdarna drev in de höga skatterna och blev därför hatade syndabockar i de fria böndernas led. Dessutom var fogdarna utlänningar. För en bonde som måste betala högre skatt än tidigare lär detta ha uppfattats som extra förödmjukande. Han kunde inte ens förstå vad herremannen röt åt honom på lågtyska när han klagade över pålagorna. Därtill kommer ett strukturellt faktum som präglade hela den medeltida förvaltningen: fogden var i regel den ende världslige överhetsperson som bönderna kände till. I tider av kris och missnöje riktade de sitt missnöje mot fogden, eftersom han var den ende som fanns till hands.