Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

En av de sista frågor som trillade in i mailboxen (dick.harrison@svd.se) innan jag for till Medeltidsveckan berörde kontakterna mellan Medelhavets kuster under medeltiden. Stämmer det att kontakterna mellan Europa och Främre Orienten kraftigt reducerades i och med att islam etablerades i Mellanöstern och Nordafrika?

Frågan har varit föremål för intensiv debatt ända sedan 1930-talet, då den belgiske historikern Henri Pirenne lanserade sin berömda tes (”Pirennetesen”, framlagd i boken Mahomet et Charlemagne, postumt utgiven 1937), som gick ut på just detta: att Muhammed och islam gjorde Medelhavet till en kulturell och ekonomisk vallgrav mellan två civilisationer. Detta var i sin tur en kritik mot en tidigare tes, som gjorde gällande att vallgraven drogs ned av västromerska rikets fall. Vad Pirenne gjorde var att senarelägga ”vallgravens” skapelse från 400-talet till 600-talet.

Idag vet vi att Pirenne hade fel. Både historieforskningen och arkeologin har övertygande illustrerat utvecklingens komplexitet. Framför allt har vi insett hur maktlösa de tidigmedeltida europeiska monarkierna var när det gällde handel och kultur – de varken kunde eller ville hejda utbyte mellan kuster och folk. Resurserna saknades. I Frankerriket var man helt beroende av fjärrhandel över Medelhavet om man ville komma över exempelvis exotiska kryddor och siden, vilket gjorde att man ömmade om kontakterna med vem det vara månde som levde på andra sidan. För övrigt förblev många egyptier och syrier kristna under hela medeltiden (och är så fortfarande – kopter, maroniter, med flera) varför den religiösa vallgraven i deras fall aldrig existerade.

Det största problemet var ett annat: skatteväsendets förfall och den därav uppkomna fattigdomen på pengar i Västeuropa. När herremännen fick mindre pengar att handla med valde de att själva producera allt som gick att producera på sina gods istället för att importera föremålen. Självhushållningen ökade i betydelse, på fjärrhandelns bekostnad. Under hela medeltiden importerades visserligen de lyxvaror som man inte kunde producera själv (som de ovannämnda varorna siden och kryddor), men vanlig keramik och enkla tyger tillverkade man hellre på hemmaplan.

Det är dessutom en felaktig uppfattning att kristna och muslimska furstar var dödsfiender under medeltiden. Tidvis ägde förvisso religiösa förföljelser rum från båda parter, som fatimidernas (1000-talet) och almohadernas (1100-talet) förföljelse av kristna och de kristnas förföljelse av muslimer under korstågen, men det normala var att kungar och furstar på båda sidor ömmade om goda relationer med varandra – dels av sunt politiska och strategiska skäl, dels för att man lärt känna och uppskatta varandra. Rikard Lejonhjärta och hans samtida blev goda vänner med Saladins närmaste män (och dubbade en och annan muslim till riddare). Fredrik II av Hohenstaufen blev mycket god vän med härskaren i Egypten (och slöt, till påvens förfäran, ett gott fredsfördrag med honom efter ett tämligen oblodigt korståg). Håkon Håkonsson av Norge allierade sig med härskaren av Tunis. Magnus Eriksson av Sverige sände diplomatiska vängåvor till mamlukerna i Kairo. Lägg därtill att vi har ett antal exempel på köpmän som av opportunistiska skäl bytte religion i takt med att de flyttade mellan olika vistelseorter i Europa och Mellanöstern, och att det fanns gott om kristna krigare i muslimska arméer och muslimska krigare i kristna kungars sold (till exempel saracenerna i Lucera på 1200-talet), och bilden av Medelhavet som en religiös vallgrav framstår som än falskare.