Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Kung Filip II drog år 1580 in Portugal i den stora monarki som även omfattade dagens Spanien. Under decennierna kring 1600 var detta välde en global stormakt. Hur kunde portugiserna befria sitt land sextio år senare? Varför lyckades inte spanjorerna hålla kvar dem i den egna stormakten?

För att man saknade trupper, är det korrekta svaret. På grund av det utdragna kriget mot Nederländerna, kriget mot Frankrike och kriget mot katalanska upprorsmän var det ont om folk till att nedkämpa även den portugisiska resningen. Och därför gick det som det gick.

Under 1600-talets första decennier, då Filip III satt på tronen i Madrid, sökte kastilianarna stärka greppet om Portugal och göra landet mer spanskt. Spanska ämbetsmän tog över alltmer av styrelsen, något som framför allt gick ut över den portugisiska adel som av hävd härskade både på landsbygden och i Lissabon. De portugisiska ädlingarna miste också en stor del av det inflytande som de tidigare haft vid hovet. I förlängningen var det en övergripande risk Portugal degraderades till en spansk provins.

Missnöje fanns alltså sedan länge. Men att oroligheterna bröt ut just 1640 berodde till mycket stor del på utvecklingen i Katalonien, som rest sig i revolt tidigare under året. Nu var spanska trupper inte bara upptagna av krig i främmande land; de var också tvungna att strida mot folket i Barcelona. Ett bättre tillfälle att bryta sig loss från den förhatliga unionen skulle aldrig komma.

Den 1 december 1640 gick de sammansvurna adelsmännen och borgarna till verket. Den habsburgska vicedrottningen i Portugal, Margareta av Savojen, fängslades. Den mest hatade symbolen för Madrids välde, statssekreteraren Miguel de Vasconcelos, som gömde sig i en garderob, sköts ihjäl och kastades ut genom ett fönster. Inom loppet av några timmar hade hertigen av Bragança hyllats som kung Johan IV av Portugal. Han var sonson till hertiginnan Katarina, en av de pretendenter som framträtt redan 1580, då Filip II utnyttjat det interna tronföljdsbråket till att införliva Portugal med sitt välde.

Detta blev början på en mycket långvarig väpnad konflikt mellan Portugal och huset Habsburg. Den nya regimen i Lissabon skyndade sig att reparera fästningar och bygga upp en armé. Redan i ett tidigt skede tog Johan IV dessutom initiativ till att skapa goda relationer med England. På längre sikt skulle detta få mycket stor betydelse för portugisisk historia, men kortsiktigt kunde inte engelsmännen göra mycket – de fick ju snart ett eget inbördeskrig på halsen. Däremot var det inte svårt att få franskt stöd. Ju fler spanska soldater som kunde bindas vid kriget i Portugal, desto färre skulle kunna kämpa i Katalonien och Nederländerna. Den 1 juni 1641 slöts en fransk-portugisisk allians i Paris.

Den långa konflikten mellan Portugal och Spanien har gått till historien som ett lågskaligt krig med skärmytslingar mellan jämförelsevis små trupper, men under de första åren ägde även regelrätta drabbningar rum. I maj 1644 ledde den italienske markisen av Torrecusa en stark armé mot Portugal, men han led nederlag i slaget vid Montijo. I november samma år gjorde markisen ännu ett försök att knäcka fienden genom ett vinterfälttåg från Badajoz. Spanjorerna nådde fram till Elvas, som försattes i belägring. Efter nio dagars hård kamp måste markisen erkänna sig besegrad och retirerade tillbaka över gränsen.

Eftersom varken kungen i Madrid eller kungen i Lissabon hade ekonomiska möjligheter att sätta stora arméer på fötter mot den andre övergick kriget under andra hälften av 1640-talet till en serie brutala tvekamper på lokal nivå. Numerärt begränsade legotrupper, med stöd av lokala bönder och borgare, angrep fienden på andra sidan gränsen i syfte att försvåra för dennes trupper samtidigt som man hämnades privata oförrätter. Kavalleriräder blev typiska för krigföringen: hästburna knektar stal boskap, brände ned åkrar och plundrade städer och byar. Flertalet strider ägde i norr, vid Galicien, och vid mellersta Portugals gräns mot spanska Extremadura. I synnerhet sistnämnda provins drabbades mycket hårt. På grund av den starka sommarhettan och vinterkylan föredrog både spanjorer och portugiser att kriga under vår och höst.

På 1660-talet övergick kriget på nytt i en mer aktiv fas med större arméer på fältet, och än en gång segrade portugiserna. 1668 accepterade regimen i Madrid att man inte längre hade någon möjlighet att vrida klockan tillbaka, och sedan dess har Portugal förblivit självständigt.