X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

På 1700-talet delades Polen upp mellan grannländerna Ryssland, Österrike och Preussen. Vems idé var det? Kan man peka ut någon huvudansvarig person?

Ja, det kan man. Polens undergång var först och främst den preussiske kungen Fredrik II:s verk. Om inte Preussen blivit en stormakt skulle delningen överhuvudtaget inte ha aktualiserats. Fredrik utnyttjade behovet av maktbalans mellan de tre östeuropeiska stormakterna på Polens bekostnad.

Det började med att Ryssland växte sig allt starkare i krigen mot Osmanska riket. När de ryska trupperna i slutet av 1760-talet vann stora segrar mot turkarna rubbades indirekt maktbalansen mellan Ryssland och Österrike: Balkan såg ut att vara på väg att bli en rysk intressesfär. I Österrike, där man kände sig hotad, framlades planer om ett krig mot Ryssland för att återställa balansen. Fredrik II föreslog då att den ryska kejsarinnan Katarina II skulle avhålla sig från expansion i söder och i stället inkorporera stora delar av Polen med själva Ryssland. Samtidigt skulle Preussen och Österrike också de få var sin del av den polska kakan. Alla skulle vinna landområden, balansen skulle upprätthållas och polackerna skulle knappast vara i stånd att protestera, eftersom deras land var så svagt. Den turkiska frågan sköts på framtiden. Efter några års förhandlingar accepterades planen, och 1772 berövade de tre stormakterna Polen var sitt territorium. Preussarna annekterade Västpreussen, österrikarna Galizien och ryssarna ett område i öster.

I Polen var man, av förståeliga skäl, mycket upprörd. För att råda bot på landets svaghet försökte den polska riksledningen genomföra de reformer landet var i skriande behov av. Enligt en ny författning från maj 1791 avskaffades valmonarkin och den polska kungakronan blev ärftlig. Varje enskild adelsmans rätt att blockera riksdagens, sejmens, beslut genom så kallat liberum veto (fri vetorätt) avskaffades. Även borgare blev valbara till den ena av sejmens båda kamrar.

Reformerna var välbehövliga, men de kom alldeles för sent. Redan året därpå intervenerade Katarina II. Hon allierade sig med ett polskt adelsförbund som motsatte sig förändringarna. Ryska trupper gick över gränsen in i Polen. Polackerna tvingades avskaffa den nya författningen, men det hjälpte inte. 1793 genomförde ryssar och preussare Polens andra delning: Preussen annekterade bland annat Storpolen och Danzig, medan Ryssland lade under sig ett ännu större område i öster.

Nu hade polackerna fått nog. De gjorde uppror 1794 men var chanslösa mot de preussiska och ryska arméerna. Efter hårda strider fullbordades Polens undergång 1795. I landets tredje delning lade Preussen beslag på Masovien med Warszawa, Österrike Västgalizien med Kraków, och Ryssland nådde ända fram till Kurland vid Östersjön.