X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

När blev det kontinentala bruket att använda sigill gångbart i det medeltida Sverige?

Svaret är: senast i mitten av 1100-talet, men på grund av att ett stort antal sigill säkert har försvunnit är det omöjligt att tidfästa anammandet av sedvanan tydligare än så. Termen (egentligen en diminutivform av signum, ”tecken”) syftar på avtryck i vax eller lera, senare även i lack, av en så kallad sigillstamp, vanligen tillverkad av brons, koppar eller mässing. Sigill användes för att bestyrka dokuments giltighet (att ”besegla”) eller för att tillsluta dokument (att ”försegla”). När de medeltida stormännen beseglade hängde de sigillen i trådar under dokumentet, alternativt i en pergamentremsa. Vid försegling trycktes sigillet på dokumentet.

Sigillavtrycken gjordes för det mesta i färgat vax av hög kvalitet, nedsänkt i en kaka av ofärgat vax av sämre kvalitet. Den mest eftertraktade sigillfärgen var rött. Ofta tryckte man ett mindre sigill på baksidan, ett så kallat kontrasigill. För att skydda sigillen sydde man ibland in dem i tyg- eller pergamentspåsar.

De äldsta bevarade svenska sigillen tillhör kung Karl Sverkersson och ärkebiskop Stefan, båda i rött vax. De stammar från mitten av 1160-talet. Därefter blev företeelsen snabbt populär, och på 1200-talet var sigillbruket rutin. Stormän, städer, domkyrkor och många privatpersoner skaffade sig egna sigill, i regel i rund form. Ett flertal kyrkliga sigill var dock spetsovala. Det var fullt möjligt att låta sigill gå i arv efter det att hantverkaren genomfört de nödvändiga korrigeringarna på stampen (Birger jarl tycks ha överlåtit sin egen äldre sigillstamp till sonen Magnus när denne upphöjdes till hertig).

Motiven varierade. För somliga var de fastlåsta i bestämda formler, till exempel jarlens och hertigens sigillmotiv, som alltid måste föreställa en krigare till häst (så även i utlandet). På städernas sigill förekom inte sällan avbildningar av borgar och kyrkobyggnader, och inom frälset blev det vanligt att använda vapenskölden på sigillet. Det äldsta säkra exemplet på ett heraldiskt frälsevapen i Sverige finns på ett privat sigill från 1219 tillhörande Sigtrygg Bengtsson, vars släkt sedermera skulle kallas Boberg. Det äldsta kända svenska stadsvapnet är Kalmars vapen, känt via ett sigillavtryck från 1247. Vårt äldsta bevarade kvinnosigill är från 1253 och tillhör Benedicta, dotter till Sune Folkesson och gift med stormannen Svantepolk Knutsson. På sigillet ser vi en kvinna med falk på handen, stående på ett krenelerat torn, omgivet av tre stjärnor.