X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I historisk litteratur kan man ofta läsa att trettioåriga krigets sista fältslag stod vid Zusmarshausen i Sydtyskland, och att det var en seger för svenskarna och fransmännen. De strider som senare utkämpades i Prag mellan svenskar och kejserliga kan ju knappast betecknas som fältslag. Men i Tyskland och Frankrike hävdas ibland att andra drabbningar ägde rum ännu senare än slaget vid Zusmarshausen. Vilket är korrekt?

Slaget vid Zusmarshausen utkämpades strax utanför Augsburg den 17 maj 1648 mellan å ena sidan de förenade svensk-franska styrkorna under Turenne och Wrangel, å andra sidan de kejserlig-bayerska trupperna under Melander och von Gronsfeld. Det slutade med svensk-fransk seger och Melanders död. Svenskarnas erövring av halva Prag ägde rum den 26 juli, varefter strider om resten av staden pågick under hösten, men de bör inte betecknas som fältslag utan som belägringskrig.

Däremot ägde två drabbningar utan svenska arméns medverkan bevisligen rum senare än slaget vid Zusmarshausen, och båda måste karaktäriseras som fältslag: slaget vid Wevelinghoven och slaget vid Lens.

Slaget vid Wevelinghoven utkämpades mellan Hessen-Kassel och kejserliga trupper. Hessen-Kassel, som styrdes av änkelantgrevinnan Amalie Elisabeth, var svenskarnas och fransmännens viktigaste tyska allierade. I början av sommaren 1648 marscherade 3 600 hessare under Johann von Geyso mot hertigdömet Jülich-Berg. Hertigen, som sökte vara neutral, bad von Geyso skona staden Grevenbroich, som låg i arméns marschriktning. Om det såg ut som om hertigen lät hessarna besätta området skulle de kejserliga sannolikt tolka det som att Jülich-Berg valt sida. Johann von Geyso undvek därför staden och slog läger vid Wevelinghoven, där han blev varse att kejserliga trupper under Wilhelm von Lamboy fanns i närheten. Dessa, omkring 7 000 man, nådde fram till hessarnas ställningar den 13 juni. Johann von Geyso retirerade, men von Lamboy hotade att skära av färdvägen. Den 14 juni drabbade arméerna samman. Trots att de kejserliga var numerärt överlägsna blev de besegrade och miste 2 500 man i stupade och tillfångatagna.

Slaget vid Lens utkämpades mellan franska och spanska trupper som ett led i den utdragna kraftmätningen i Flandern. Staden Lens hade erövrats av fransmännen 1647, men spanjorerna var fast beslutna att återta orten. För att hejda dem hastade prinsen av Condé norrut i spetsen för 16 000 fransmän. Condé anlände för sent för att hejda Lens fall den 17 augusti, men tre dagar senare mötte han spanjorerna under ärkehertig Leopold Wilhelm. Ärkehertigen, som hade något fler soldater än fransmännen, hade fattat post på en höjd. Med färre knektar och geografin emot sig avstod Condé från anfall, men när det spanska kavalleriet började attackera de franska eftertrupperna utvecklade sig tvekampen till ett fullskaligt fältslag. Det spanska infanteriet var framgångsrikt, men fransmännens kavalleri fällde avgörandet. Leopold Wilhelm miste 8 000 man, sitt artilleri och sin tross.

Om man väljer att betrakta kriget mellan Frankrike och Spanien som ett separat krig – det fortsatte ju även efter 1648 – blir slaget vid Wevelinghoven det sista fältslaget i trettioåriga kriget. Om man däremot räknar med alla krigshändelser mellan de stridande parterna före underskrivandet av Westfaliska freden blir slaget vid Lens det sista.