Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag tar jag upp ett dödsfall som har varit föremål för gräl ända sedan 1400-talet. Hur fängslades och dödades egentligen Erik Puke, ledaren för det uppror som brukar kallas Pukefejden? Det cirkulerar helt olika uppgifter i historisk litteratur. Det enda man verkar vara överens om är att Erik Puke till slut blev halshuggen.

Erik Puke var en framträdande medlem av det svenska riksrådet och hade varit en av Engelbrekts närmaste män. I december 1436 och januari 1437 ledde han en resning mot riksledningen och dess mäktigaste man, marsken Karl Knutsson. Upproret, Pukefejden, fick stark uppslutning bland allmogen i Mälardalen. Karl Knutsson pacificerade visserligen regionen, men Erik Puke fick i gengäld stöd i Dalarna. En oavgjord drabbning mellan huvudtrupperna ägde rum inte långt från Haraker i Västmanland. Men sedan hände något. En kort tid senare fängslades Puke, fördes till Stockholm och avrättades. Vad var det egentligen som hände?

Vi har två skildringar i behåll. Den mest sannolika, som slutligen nedtecknades av Ericus Olai på 1460-talet, gör gällande att Erik Puke och Karl Knutsson insåg att de inte kunde besegra varandra militärt, varför de istället började förhandla. Erik Puke och hans närmaste man Hans Mårtensson reste till Västerås, efter det att biskoparna lovat fri lejd. Först fördes samtalen i dominikankonventet, men man kom ingen vart. Karl Knutsson beslöt sig för en list: man ordnade en plötslig rökutveckling i konventet, vilket ledde till att förhandlingarna avbröts och flyttades till stadens slott, som kontrollerades av marskens män. Under de fortsatta samtalen lät Karl Knutsson fängsla Erik Puke och sände honom till Stockholm, där drotsen Kristiern Nilsson ombesörjde att han halshöggs. Karl Knutsson gjorde sig alltså skyldig till nesligt förräderi.

Karl Knutssons egen version av händelseutvecklingen skiljer sig på betydande punkter från Ericus Olais. Enligt Karlskrönikan, som skrevs på initiativ av Karl Knutsson själv på 1450-talet (när han blivit kung), var Erik Pukes män ovilliga att kämpa efter det stillestånd som följde på drabbningen. Erik Puke och Hans Mårtensson sökte sig på eget bevåg till Västerås, där de blev upptäckta av två riddare när de satt och intrigerade. Karl Knutsson lät gripa dem för förnyad upprorsanstiftan. Hans Mårtensson steglades i Västerås. Erik Puke sändes till Stockholm, där han halshöggs.

Det bör tilläggas att vi även har en folkvisa i behåll. Enligt denna är Erik Puke en stridbar ädling som blir förrådd av en annan stridbar ädling, Karl Knutsson. I en version blir han halshuggen, i en annan blir han hängd, och det nämns i förbigående att han skall föras till Stockholm.

Efter att ha utvärderat källorna är det min bestämda uppfattning att Karlskrönikans skildring av händelserna är opålitlig. Här har vi att göra med ren propaganda, specialbeställda krönikeverser avsedda att sjungas i Sverige på 1450-talet i syfte att rentvå den man som då satt på rikets tron. Hela scenariot i Karlskrönikan är dessutom svårbegripligt, med många logiska luckor. Varför skulle exempelvis Erik Puke och Hans Mårtensson ta sig till Västerås för att öppet sitta och smida ränker inom bekvämt räckhåll för Karl Knutssons knektar?

Summa summarum: Karl Knutsson, som den kallhamrade realpolitiker han var, bröt mot givna eder och gjorde processen kort med sin farligaste svenske fiende så fort han fick chansen. Vad han inte hade räknat med var att hans övriga fiender skulle utnyttja händelsen maximalt i sin propaganda (i flera skrifter, även i Tyskland, drog man i korta ordalag upp förräderiet mot Puke redan på 1440-talet), varför han till slut blev tvungen att ge en egen variant av händelseförloppet i Karlskrönikan.