Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Jag får ofta frågan om folk åt svamp förr, eller om svampätandet är en följd av kulinarisk kulturimport i modern tid. Bakgrunden är att många vet att berätta man i det gamla bondesamhället struntade i att äta svamp och närmast föraktade (eller fruktade) dessa skogens frukter.

En sak är klar: folk har bevisligen ätit svamp så långt tillbaka i tiden som vi har skriftliga källor om mat. Under antiken skilde grekiska läkare på matsvampar och giftiga svampar, och kineserna inmundigade bevisligen svamprätter hundratals år tidigare. I stora delar av världen, till exempel i Östeuropa, har svampar sedan länge tillhört vanligt folks självklara kost – svampar fanns ju nästan överallt, var gratis att plocka och smakade gott, under förutsättning att man hade vett nog att inte plocka giftsvampar.

Men i det gamla svenska bondesamhället hade svampen, alldeles som frågeställarna brukar påstå, länge ett gediget dåligt rykte. Den gick under benämningar som ”paddehatt” och ”kärringafis”, och man menade överlag att den inte var att betrakta som mat. Möjligen hade våra medeltida förfäder en annan inställning, men eftersom svampätande inte går att belägga arkeologiskt kan vi bara spekulera om dylikt.

Svenskarnas inställning till svamp förändrades under alla omständigheter på 1700-talet, mycket tack vare kontakten med Frankrike. Trenden gick uppifrån och ned: först lärde sig välbärgade adelsfamiljer äta svamp, sedan sipprade svampätandet ned till borgerligheten och på 1800- och 1900-talen har ätandet blivit allmänt förekommande.