Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Efter bloggen om Erik XIV:s död härom månaden har folk hört av sig med undringar om andra arsenikmord. Hur vanligt var det att folk mördades på detta sätt? Finns det fler spektakulära arsenikmord i vår historia?

Det är självfallet omöjligt att svara på hur vanligt detta var. Mord är ju mord – i sig, tack och lov, relativt sällsynta företeelser. Alla blir dessutom inte upptäckta, och i äldre tid var det inte lätt att fastställa dödsorsak. Men arsenik förekommer inte sällan i mordsammanhang i de fall morden har upptäckts och analyserats i modern tid. Varför? Därför att arsenik länge var vanligt förekommande på gårdarna. Giftet användes som medicin till hästar och som bekämpningsmedel mot råttor. Den som ville mörda sina medmänniskor i det gamla svenska bondesamhället hade lättare att komma åt arsenik än flertalet andra gifter.

Ett kusligt exempel på detta är Anders Lindbäcks historia. Han föddes 1803 som son till en fattig bonde i Dalsland och utbildade sig till präst. Efter att ha varit sockenadjunkt och skolmästare tillträdde han 1861 en tjänst som kyrkoherde i Silbodals församling i Värmland, där han gjorde sig känd som en god predikant och en förkämpe för nykterheten. Lindbäck tycks ha lidit av ett visst mindervärdeskomplex på grund av sitt fattiga ursprung, men han var ingen fattiglapp. Tvärtom. Han köpte sig en bra gård och kunde kosta på sina söner en god utbildning. Båda blev officerare.

Som kyrkoherde var emellertid Anders tvungen att hantera ett stort ekonomiskt dilemma för socknen. Det fanns ett fyrtiotal utfattiga personer som han måste ordna fattigunderstöd åt. Årjängsbygden var fattig skogsbygd, och det var ont om pengar i kyrkans kassa. Hur skulle kyrkoherden reducera kostnaderna? Svar: arseniktillgången gjorde honom till seriemördare. År 1864 mördade han tre personer – änkan Karin Persdotter i Huken, inhysehjonet Nils Pettersson i Fårskog och förre handlanden Anders Lysén i Silbodal – genom att blanda arsenik i nattvardsvinet. Egentligen sökte han döda minst fyra ytterligare personer, men de hade tur och överlevde dosen.

Morden begicks inom loppet av några månader. Karin dödades den 19 oktober, Nils den 30 november och Anders Lysén den 15 december. Men det sista mordet fällde mördaren. Anders Lysén var inneboende i prästgården och påträffades av kyrkoherdens egen kammarjungfru, Johanna Olsdotter, då han på morgonen låg medvetslös i sängen, omgiven av spyor och avföring i en förvriden ställning som vittnade om svåra kramper. Han begravdes omgående. Till saken hör att Lysén kort tid dessförinnan hade lånat ut 1 000 kronor till kyrkoherden och skrivit en revers på 10 000 kronor till kyrkoherdens förmån. Anhöriga – en bror och en svåger – till den f.d. handlanden blev misstänksamma och begärde gravöppning och obduktion. Detta genomfördes också i februari 1865, varvid arsenik påträffades. Man drog sig till minnes att även Karin och Nils dött under mystiska omständigheter, och när även de undersöktes var det lätt att lägga ihop två och två. Det enda Karin och Nils haft gemensamt var att de kort före döden fått nattvarden av kyrkoherden. Det hade inte Anders Lysén fått, men väl kvällsgröt. Kyrkoherden arresterades.

Anders Lindbäck erkände till slut, den 11 juni. Inför häradsrätten i Långelands tingshus hävdade han att han begått morden av barmhärtighet. Han dömdes till döden. Hovrätten tvingade igenom en andra rättegång, med samma resultat. Innan domen hann verkställas hängde sig Lindbäck i fängelset i Karlstad.

Vissa menar att mordmotivet varken var penningknipa eller missriktad barmhärtighet. Lindbäck kan mycket väl ha sett sig som Guds utsände, en sorts övermänniska som hade i uppdrag att skapa ordning på jorden genom att utrota de värsta lössen, att han alltså blev en storhetsvansinnig psykopat. Men det verkliga svaret på varför han mördade sina församlingsbor tog kyrkoherden med sig i graven.