Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Hur firade man bröllop på medeltiden? Var det en sträng kyrklig ritual, eller snarare en uppsluppen folklig fest?

Under äldre medeltid föredrog man i regel hösten som bröllopstid eftersom matförråden då var som mest välfyllda efter skörden. Under senare medeltid kom även sommaren att bli populär eftersom en del av festligheterna då kunde förläggas utomhus, men hösten förblev det mest logiska alternativet.

I allt väsentligt var bröllopet en folklig fest, som omgärdades av ritualer. Viktigast var brudfärden, förandet av bruden till det ställe där festen skulle firas och där parets samliv skulle begynna. I samband med detta överfördes ofta även brudens hemgift, men de exakta omständigheterna varierade avsevärt. Till de mer uppsluppna ritualerna hörde också ett könsuppdelat förfirande dagen före vigseln, motsvarande senare tiders möhippa och svensexa. Exakt hur det gick till under äldre medeltid är okänt, men under senmedeltiden leddes många blivande brudar till en badstuga av kvinnliga vänner, där de drack och hade roligt. Efter badet tågade kvinnorna ut ur stugan, varvid jungfrurna bar kransar i sitt hår. Man intog kvällsvard, och några deltagare tillbringade natten tillsammans med bruden. Samtidigt festade brudgummen med en grupp manliga festdeltagare, företrädesvis yngre män.

Höjdpunkten under själva bröllopet, efter brudfärden, var festen. Det åts och dracks i väldiga mängder under kväll och natt. Mellan varven förekom uppsluppna danser. En variant som var känd i hela Norden var den så kallade stabbdansen: brudparet placerades mitt i salen på en huggkubbe, runt vilken gästerna dansade.

När alla hade som roligast var det dags för bröllopets avslutande och juridiskt viktigaste del. Bruden och brudgummen fördes i bädd, så kallat brudläger. Åtföljda av släktingar och vänner med ljus eller facklor gick de till brudkammaren. Vanligen gick kvinnan och hennes följe först, därefter mannens. När tåget var över och paret lyckligen kommit samman i sängen återgick de övriga till festen, som inte var över bara för att huvudpersonerna lämnat scenen.

Kyrkan hade ingenting med ovannämnda ritualer att göra. Faktum är att bröllop var en av de folkliga fester som prästerna allra sist mutade in. Först på senmedeltiden hade kyrkans män förmått att åtminstone delvis omvandla det vilda, bullersamma bröllopet till en kristen högtid. Brudfärden kom successivt att förlora sin roll som centralt offentligt festelement till förmån för bröllopståget till och från vigseln, som ibland (men långt ifrån alltid) hölls omedelbart utanför en kyrka. Vigseln följdes av brudmässa inne i kyrkan.

I takt med att prästerna började välsigna brudpar kom de själva att lägga sig till med traditioner som inte hörde hemma inom kristenheten. Äldre sedvana sattes in i ett kyrkligt sammanhang. Folklig symbolik och magi integrerades i den kristna vigseln. Ring, ljus, päll (brudhimmel) och brudkrona togs i bruk. Prästen välsignade ringen, brudkammaren, brudsängen och den dryck som enligt vissa traditioner överräcktes till paret när de gått till sängs.