Vem var sheriffen av Nottingham?

Idag vänder vi oss till en fråga om en av litteratur- och filmhistoriens största skurkar, den engelske sheriff som ideligen måste konfrontera Robin Hood. Det är ingen hemlighet att det finns en omfattande forskning om original-Robin Hoods identitet (se min bok Mannen från Barnsdale, där jag går igenom ett flertal kandidater) – men vem var original-sheriffen? Har vi ett namn? I ballader, filmer m.m. är han i regel namnlös.

Svaret är att forskningen har lanserat flera förslag – John de Oxenford, Robert Ingram, Eustace av Lowdham, med flera, samtliga väldokumenterade sheriffer i högmedeltidens England. Den sheriff jag personligen håller för mest sannolik i rollen som skurkförlaga är sir Henry de Faucumberg.

Sir Henrys verksamhet i egenskap av sheriff mellan 1318 och 1330 begränsades inte till Nottinghamshire och Derbyshire utan utsträcktes ända till Yorkshire, vilket var ovanligt. Robin Hood-balladernas handling utspelar sig i båda dessa regioner, och mycket tyder på att de personer som utgjorde förlagor till Robin Hood, Lille John och Will Scarlett var verksamma där och då – samtliga namn återfinns i bevarade dokument från tidsperioden. Väl att märka innehade endast två män, varav Henry var en, båda dessa sheriffämbeten under perioden 1250–1350, och Henrys ämbetsinnehav var ovanligt långvarigt: nästan tre år som sheriff av Nottinghamshire och Derbyshire och nästan fem år som sheriff av Yorkshire. Därtill kommer att Henry den 4 oktober 1325 tillträdde som befälhavare över Nottinghams slott för en period av tio veckor. Från 1327 till december 1330 var han befälhavare över slottet i York. Han hade inte bara stor juridisk och militär myndighet utan rörde sig även ämbetsmässigt från Nottingham norrut till den del av England som är allra mest förknippad med den tidiga Robin Hood-legenden. För invånarna i Yorkshire torde han ha varit ”den där sheriffen som tidigare varit i Nottingham”.

Vi vet mycket om Henry de Faucumberg. I rullorna för 1320-talet finner vi honom här och var i mellersta England, från Yorkshire till Staffordshire och Shropshire. Han var befullmäktigad att undersöka misstankar om ekonomiska oegentligheter; han ålades tunga militära bördor, som att anskaffa råmaterial till konstruktion av krigsmaskiner inför planerade kungliga expeditioner i Gascogne. Den engelska kungamakten tycks ha betraktat honom som en effektiv ämbetsman med en rejäl dos durkdriven hänsynslöshet. Ett exempel på detta är det specialuppdrag som Henry fick i mars 1326, då han beordrades att arrestera de män, en kriminell liga, som mördat finansämbetsmannen Roger Bellers.

Till Henry de Faucumbergs styrka hörde hans familjerelationer. Han ingick kort tid före 1295 äktenskap med Elena (Helen), dotter till sir Robert de Hertford. Svärfadern var en högt uppsatt domare. Med tanke på att sir Robert troligen avled 1294, i vilket fall som helst före dotterns äktenskap med Henry, lär äktenskapet ha överfört en stor del av den döde domarens rikedom i den blivande sheriffens händer. Henry de Faucumberg införskaffade dessutom personligen en stor jordförmögenhet i Yorkshire, Nottinghamshire och Derbyshire men drabbades i slutet av 1320-talet av ekonomiska bekymmer. År 1329 lånade han 1 000 pund av John Hothum, biskop av Ely. Det är möjligt att penningbekymren hade sin grund i skulder som han av ämbetsmässiga skäl hade tvingats ådra sig under sin långa sheriffkarriär. Som exempel på utgifter kan nämnas att sir Henry 1327 tvingades skaffa fram mat åt engelska och skotska sändebud och själv betala lön till soldaterna i slottet i York. Men vi har också belägg för att han misstänktes för korruption och själv blev föremål för utredning. De bevarade rullorna visar att han år 1326 var skyldig kungen mer än 285 pund, en ovanligt stor summa i sammanhanget. Han hade även problem med sina kolleger och underordnade, något som resulterade i ett flertal rättsliga tvister. I egenskap av sheriff av Derbyshire blev han 1323 misstänkt för oskäligt förtryck, något som resulterade i en kunglig undersökningskommission. Bland de försyndelser för vilka sir Henry misstänktes kan nämnas falska anklagelser, fängslande av oskyldiga, utpressning och försnillning av skattemedel. En ny kommission tillsattes 1326, men än en gång klarade sig sir Henry helskinnad.

Även som privatman råkade sir Henry i blåsväder. I juli 1311 tillsattes en särskild kommission för att utreda påstådda övergrepp från Henrys och dennes broder Williams sida gentemot en man vid namn Richard de Par. I oktober 1331, när han hade avslutat sin karriär som sheriff, anklagades han för att tillsammans med andra herremän ha fängslat priorn i Bridlington och krävt en lösesumma på 20 mark för att släppa denne fri. Privatmannen Henry attackerade personligen flera människor inför rätta, i synnerhet folk som var skyldiga honom pengar. Vid två tillfällen försvarade han sig i ett rättsligt gräl om jord och jordränta i Harthill och Woodhall i södra Yorkshire.

I rullorna från godsdomstolen i Wakefield dyker vår man upp fem gånger i egenskap av bötfälld lagbrytare. År 1313 och 1314 dömdes han för stöld, 1315 för att vägra svära ed och för stöld. Den 6 november 1328 bötfälldes han för att ha blockerat en väg. Till saken hör att Robert Hode/Robin Hood också förekommer i just dessa rullor från Wakefield. Henry och Robin förfogade båda över jord i Wakefield och lär ha känt varandra. Det kan inte ha krävts mycket för att ett personligt gräl skall ha blossat upp mellan männen. Sådana incidenter tillhörde vardagen i det medeltida Västeuropa – privata och offentliga tvister gled samman.

Av dokument från oktober 1331 framgår att nunnorna i Nunkeeling, mot kompensation i form av jord, åtog sig att sjunga själamässor för sir Henry – som alltså avled vid denna tid – och hans hustru. Nunkeeling och dess omgivningar i södra Yorkshire låg följaktligen familjen varmt om hjärtat, och här låg Catfoss, släktens huvudgård. I en av de äldsta Robin Hood-balladerna uppger sig Lille John komma just från denna del av Yorkshire när han möter sheriffen av Nottingham – vem vet, kanske med baktanken att lättare vinna sheriffens gunst genom att anspela på gemensam geografisk bakgrund.