SVD Offert - Bästa sättet att få offerter.

Få offerter från tusentals kvalitetssäkrade företag - snabbt, enkelt och tryggt.

POPULÄRAST  JUST  NU:

SvD i samarbete med

Apropå igelkottar

Historia Jag har fått en fråga apropå den historiskt vinklade quiz som jag bidrog med till SvD den här veckan, om igelkottar. Hur mycket skrev man egentligen om sådana djur i äldre tid? Kan man överhuvudtaget utföra kulturhistorisk forskning om dylika små djur för exempelvis den nordiska medeltidens räkning?

Jovisst kan man det, och för övriga Europas räkning kan vi komma mycket längre än så. Det är inte ovanligt att finna utförliga redogörelser för alla möjliga djur i vår fauna, stora som små, i våra medeltida källor, liksom i antikens skrifter.

Till de allra vanligaste notiserna av denna art hör uppgifter i läkeböcker om hur kroppsdelar, eller aska, av djuren ifråga kan brukas som medel mot åkommor. I Norden trodde man således att bränt och pulvriserat igelkottskinn kunde blandas med tjära och smörjas på huden för att främja hårväxt. För att bota spetälska rekommenderades under senmedeltiden köttet av en flådd igelkott, kokt i vatten med eventuell tillsats av ättika, peppar och honung.

Som exempel på mer litterära referenser till igelkottar på våra breddgrader kan nämnas den kända fornsvenska versionen av sagan om Ivan Lejonriddaren (från tidigt 1300-tal), där ett tamt lejon liknas vid en igelkott (”ighillbyrst”). Till andra spektakulära notiser om igelkottar hör en passus hos Heliga Birgitta. När vårt enda kanoniserade helgon skildrar hur det går till i helvetet, där syndare får sina rättmätiga straff, berättar hon att kvinnor som varit alltför sexuellt vidlyftiga torteras av tillhyggen som har tillverkats av döda igelkottar. Deras kroppar blir brutalt kammade med ”ighulkutta skin”.

  • Anonym

    Karin Henriksson, Du sjunker snart ner i sosseträsket lika djupt som Martin Gelin innan vi slapp läsa hans totalt ovederhäftiga och vinklade rapporter från USA. Sorry! Prata lite med Daniel Kederstedt, han fattar vad det är frågan om.

  • Anonym

    Att vinkla höger och vänster verkar vara melodin för att misskreditera folk idag i media. Endast dig själv du sänker när du väljer att följa de traditionella banorna. Du är lika mycket tyrann som kommunisterna.

  • Anonym

    USA är vid vägs ände. Det krävs ingen affärsman för att konstatera detta.
    Vidare är det framförallt USA som under sekler sett sig själv som frihetens, inkl. den ekonomiska och företagarmässiga frihetens, land framför andra. Detta har resulterat i en av-industrialisering och sedan lâng tid stagnerande, eller t.o.m. sjunkande, reallöner samtidigt som en ytterst liten krets av i grunden spekulanter har berikat sig vâldsamt. Nu gâr denna lânefinansierade kasino-ekonomi mot sitt oundvikliga sammanbrott. Inte heller detta kräver nâgra djupare kunskaper i affärsmannaskap för att konstatera. Allt fler, sâväl inom som utom landet gör det ocksâ. I den kretsen finns politiker som Ron Paul och ekonomer som Marc Faber eller Peter Schiff. Problemet är bara att de recept som ordineras syftar till att avskaffa de olika fördelningssystem som finns. Längs den vägen ges dâ vinnarna ännu bättre betingelser pâ förlorarnas bekostnad. Även i USA är detta en fördelningspolitisk frâga. Att konstatera detta kräver inga som helst vänster-instinkter. Det finns länder i efter en lâng period av planstyre och ofrihet har tagit till sig ganska ohämmad marknadsstyrning, pâ en grund av social och annan ordning. Kina bra exempel och i vâr närhet en del tidigare Comecon-länder. Att, en gâng till, försöka sälja in samma sak, i det redan ytterst segregerade USA fâr nog ses som en politiskt ganska svâr uppgift -särskilt som det där i sâ stor utsträckning är de ytterst välbärgade som styr och ställer inom politiken. Inte heller frân det plutokrat-styre verkar det t.v. finnas nâgon fredlig utväg.

  • Anonym

    Varje morgon är som julafton för mig. Att söka Dick Harrisons blogg är som att öppna en ny julklapp. Och man kan inte på förhand giss vad som är i paketet. Och idag handlar det om igelkottar, som väl alla mänskor måste älska. Jag ska be att få gå tillbaka två dar då Dick Harrison skrev om slavfartyget Amistad. Jag tror det är OK. Jag ska be att få rekommendera en bok, som jag inte läst själv men som presenterades i University Club of Winter Park, Orlando, Florida. Man inbjuder bara talare som är framstående inom något område. Boken heter ”Mary Chestnut´s Civil War”. Några av läsarna av Dick Harrisons blogg känner kanske till den.http://en.wikipedia.org/wiki/Mary_Boykin_ChesnutMary Boykin Chesnut, född Mary Boykin Miller (1823-1886) levde i South Carolina under den tid man hade slavar och också igenom inbördeskriget. Hon lär ha varit den vackraste bland ´the Southern Bells´ i Charleston, South Carolina, och hon var gift med en framstående senator. Hon var emot slaveriet annars vore inte hennes texter av intresse idag. Paret levde under svärfar Chestnuts tumme. Han ägde stora plantager och flera tusen slavar och hade ett antal mulattbarn. Det var modigt att vara emot slaveriet i en sådan situation. Boken själv har sin egen historia. Mary Chestnut skrev sin utförliga dagbok mellan 18 february 1861 och 26 juni 1865. Den kom ut som ”Mary Chestnut´s Diary” men är en roman och inte en självbiografi även om Mary Chestnut använde sin egen dagbok som grund. Boken kom ut 1905, alltså efter hennes död, och bearbetades senare (1949) av en romanföfattare och senare av en framstående amerikansk historiker, Comer Vann Woodward (1908-1999). Han hade fördelen att ha tillgång till Mary Chestnuts ursprungliga dagbok. Hon bearbetade dagboken själv tre gånger men gav inte ut den i en bearbetad form. Vann Woodward fick the Pulitzer Prize för sin bok 1982. Den väckte uppmärksamhet och—som jag förstår det—har den gått i nytryck eftersom den enda upplagan som säljs på Amazon är från 1993, Yale University Press och är på 892 sidor med anteckningar.(published …. 1981 by the historian C. Vann Woodward. His annotated edition of the diary, Mary Chesnut’s Civil War (1981), won the Pulitzer Prize for history in 1982. Literary critics have called Chesnut’s diary ”a work of art” and the most important work by a Confederate author.)”Mary Chestnut´s Civil War” är nog inte någon rolig läsning. Jag skulle vilja tillägga att det var inte heller Stefan Zweigs bok om Marie Antoinette som jag just läst, även om jag njöt av hans text. Alla borde läsa den. Zweig lyckas beskriva hur en mobb växer, utvecklas och exploderar. En sådan stor eller liten hop människor utan självkontroll är nog det otäckaste som finns.

  • Anonym

    Ligger lite efter med bloggläsandet, så jag tar tillfället i akt att kommentera Dicks numera stängda syreblogg, dvs. vem av Scheele, Priestley och Lavoisier som ”upptäckte” syre.
    Som ung fick jag mig itutat den nationalistiskt färgade historieskrivningen att Scheele egentligen var först men var senare att publicera än Priestley och att Lavoisier var en fransk fjant som försökte ta till sig orättmätig ära.
    Numera håller jag oförbehållsamt på Lavoisier som var den ende som förstod vad han egentligen sysslade med, dvs. oxidationens roll vid förbränning.
    Det handlar om vad man menar med en ”upptäckt”. Åtskilliga kemister (och alkemister) hade således framställt syre långt före dessa  herrar. Lavoisier, en av de absolut största vetenskapsmännen genom alla tider, förstod vad han gjorde och avfärdade rättmätigt flogistonisterna Scheele och Priestley. Det är extra skämmigt att det enda svenska skolelever hört om Lavoisier är detta ondsinta rykte (nu pratar jag om förfluten tid, numera lär skolelever inte överhuvudtaget höra talas om syre, möjligen koldioxid vilket som bekant är en giftig gas. Om ni inte tror att denna för allt liv på jorden livsnödvändiga molekyl är giftig, kommer säkert snart en lagstiftning som slår fast det som faktum.)
    För övrigt blev Lavoisier giljotinerad av den tidens framstående politiska förkämpar som ville alla människor väl.
    Läs gärna mer om Lavoisier och hans lika fantastiska hustru Marie-Anne på (engelska) wikipedia!

blog comments powered by Disqus