Historia Jag har vid flera tillfällen bloggat om bipersoner i Robin Hood-historierna, och idag har turen kommit till huvudpersonen. Inte hans historiska identitet – när original-Robin levde, etc. – utan beläggen för själva legenden. Hur länge vet vi att folk har berättat historier om Robin Hood, hänvisat till hans bravader, sjungit ballader om honom, och så vidare?
Det första litterära omnämnandet kan dateras till åren 1376–1379, då William Langland skrev den så kallade B-versionen av Piers Plowman (egentligen The Vision of William Concerning Piers the Plowman), ett stort allegoriskt diktverk som var mycket populärt på sin tid. Här framträder Sloth (Lättja) i egenskap av en glömsk präst. Han kan inte ens memorera bönen Fader Vår, men när det gällde spännande historier om världsliga hjältar är hans minne bättre (V, 402):
But I can rymes of Robyn Hood, and Randolf erle of Chestre (”Men jag kan sånger om Robin Hood, och om earl Randolf av Chester”)
Tyvärr låter oss inte Langland veta vad sångerna handlar om. Det enda vi kan sluta oss till är att sångerna existerade, att det senast på 1370-talet bevisligen fanns en levande legendflora om Robin Hood.
Efter Piers Plowman dröjer det inte länge innan vi får fler belägg för Robin Hoods popularitet. År 1419 eller 1420 skrevs ett arbete betitlat Reply of Friar Daw Topias to Jack Upland, i vilket Robin Hoods namn förekommer i ett ordspråk:
And many men speken of Robyn Hood / And shotte nevere in his bowe (”Och många män talar om Robin Hood / Trots att de aldrig skjutit med hans båge”)
Ordspråket syftar på att folk har för vana att uttala sig om ting som de egentligen inte har någon erfarenhet av. Robin Hood-figuren hade alltså blivit så ryktbar att han hade integrerats i den engelska ordspråksfloran. Eftersom ordspråket uttryckligen nämner pilbågen kan vi vara säkra på att det ”vår” Robin Hood, den fredlöse hjälten, vi har att göra med. Bland andra exempel från samma tid kan nämnas predikotexten Dives and Pauper, troligen skriven av en franciskan omkring 1410, i vilken klander framförs mot dem som hellre lyssnar på berättelser och sånger om ”Robyn Hode” än de hör mässor.
