Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I slutet av 1800-talet och vid förra sekelskiftet skedde en omfattande våg av marktransaktioner, som fullständigt förändrade fastighetsägarstrukturen i framför allt norra Sverige. Mängder av bönder sålde sina skogar, ofta även hela gårdar, till skogsbolagen. I berättarkulturen har detta ofta skildrats som en kombination av hänsynslös girighet, på gränsen till svindleri, och ett utbrett armod i gamla Fattig-Sverige. Men vad var det egentligen som hände?

Bakgrunden till utvecklingen är att söka i ångsågens genombrott på 1800-talet. Sågverksnäringen revolutionerades, den svenska industrialiseringen inleddes och behovet av råvaror, det vill säga skog, ökade drastiskt. Många bolag löste problemet genom att sluta avtal med bönder om avverkningsrättigheter, i regel för 50 år. Inte sällan behöll bonden en hel del inflytande, eftersom han enligt kontraktet ofta skulle göra avverkningarna själv. Många bönder tyckte att det var en god affär, eftersom de fick ett välkommet tillskott till hushållsekonomin, ett tillskott som de aldrig hade kunnat få om bolagen inte efterfrågat deras timmer, men i brottet mellan kontrakt och verklighet blev det gott om missförstånd och otaliga rättstvister.

Hela situationen resulterade i en politisk debatt som slutade med att riksdagen 1889 beslöt att begränsa avverkningsrättigheterna till 20 år. 1905 infördes en ny gräns vid 5 år. Effekten blev emellertid inte den avsedda. För att säkra råvarutillgångarna började skogsbolagen nu sträva efter att inte bara tillskansa sig avverkningsrättigheter utan helt sonika köpa skogen. En vanlig metod blev att först köpa hela fastigheten, inklusive bondgården, för att sedan sälja eller arrendera ut gården och jordbruksmarken men behålla skogen och den eventuella strandrätten vid älvarna. En liknande taktik, men i mindre skola, hade prövats redan tidigare.

Hur resonerade bönderna? Blev de lurade? Några blev det självfallet – samvetslösa spekulanter har alltid existerat. Men flertalet lurades inte, inte med vårt sätt att se, även om de långsiktigt kom att framstå som förlorare. Ofta ägde avyttringen av fastigheterna rum i flera faser, över mer än en generation. Först avhände man sig strandrätt och slöt avtal om avverkningsrättigheter, varefter det föll sig naturligt att sälja (i synnerhet om man kunde få behålla gårdsbyggnaden samt brukningsrätten till marken). Ur det kortsiktiga perspektivet var detta en lönsam strategi för många enskilda bondefamiljer, men ur ett längre perspektiv miste de en stor inkomstkälla. Allra vanligast, och lättast att förstå, var försäljningarna i de relativt nyanlagda gårdsbruken, vars jord var mindre bördig och avkastningen sämre än i de gamla kulturbygderna. För en nödställd nybyggare var ett erbjudande om att sälja gården och få pengar för skog mycket frestande.

Fram till 1880-talet valde de flesta bönder som sålde sina hemman till skogsbolagen att bli kvar i hemsocknen. Ett fåtal köpte faktiskt nya gårdar som ersättning för sina gamla. Men från och med 1880-talet, när huvuddelen av transaktionerna ägde rum, förändrades detta mönster i grunden, bland annat eftersom fastighetspriserna gick upp. Den som sålde sitt hemman kunde möjligtvis bli kvar som arrendator eller torpare, men det blev allt vanligare att bonden flyttade, ofta hela vägen till Amerika.

För den som önskar läsa mer om skogsbrukets historia och dess stora konsekvenser på den svenska samhällsutvecklingen kan jag varmt rekommendera Anna Stjernströms bok Skogen – guldet från Norden (Jengel, Östersund 2011).