X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Härom dagen, under ett besök i österbottniska Oravais, fick jag en fråga om choklad, hur den kom till oss och när den på allvar började ätas. Fanns det mjölkchoklad på 1700-talet?

Choklad är ett låneord från nahuatl, det språk aztekerna talade. I Mesoamerika kallades det xocolatl, av xococ (”bitter”) och atl (”vatten”). Även kakao är ett låneord (av cacáua) från regionen ifråga. Båda företeelserna var okända i Europa före Columbus expedition till Nicaragua 1503 (där han fann kakaobönor) och Hernán Cortes erövring av Mexiko på 1510- och 1520-talen. Vid denna tid var choklad inget man åt utan något man drack. Drycken bestod av en gröt av krossade kakaobönor, majsmjöl, vanilj och chili samt så mycket vatten som man ansåg nödvändigt. Eventuellt tillsatte man honung och octli (jäst agavesaft). Prominenta personer i aztek- och mayaindianernas samhälle avnjöt drycken med förtjusning, och kakaobönor nyttjades stundom som valuta.

I Europa blev kakao och choklad föremål för experiment, främst i Spanien. Framför allt tillsatte man socker i drycken, vilket drastiskt reducerade bitterheten. På 1600-talet spreds seden att dricka choklad även till det franska hovet, bland annat eftersom de franska och spanska kungahusen knöts samman av äktenskapsallianser. Övriga länder nåddes också av kakao och choklad, även Sverige, men drycken var alldeles för dyr för att kunna slå igenom utanför de allra förmögnaste samhällsskikten. Det hände att kakao salufördes som dyr medicin i apoteken.

Linné konstaterade på 1700-talet att kakao lämpade sig bäst som dryck för fina damer, men inget tyder på att chokladen ännu kunde konkurrera med det mycket populärare kaffe. Dåtidens chokladdryck bestod av kakao, socker, vanilj, ambra och kanel. Bönorna rostades, stöttes i mortel, värmdes upp och bakades ihop till en deg med övriga ingredienser. Slutligen löstes degen upp i mjölk eller varmvatten.

Det dröjde till 1800-talet innan man började äta choklad som fast föda. På 1830-talet lyckades holländaren C.J. van Houten uppfinna en process varigenom man pressade fettet (kakaosmöret) ur kakaobönan och förvandlade resten till pulver. I och med att ämnena kunde separeras blev det möjligt att tillverka chokladkakor. Nästa stora innovation ägde rum i Schweiz på 1870-talet, då man lärde sig att tillverka mjölkchoklad, med betydligt mildare smak än övrig choklad.

Men den avgörande expansionen ägde rum vid förra sekelskiftet, då utbudet på råvaror ökade kraftigt. Dessförinnan hade kakaobönan huvudsakligen odlats på små gårdar i tropikerna. Detta förändrades när de portugisiska kolonialherrarna på öarna São Tomé och Príncipe bestämde sig för att storsatsa på kakao.

Bakom uppsvinget för kakaoodlingen låg stigande världsmarknadspriser. Medan flertalet tropiska produkter blev billigare i slutet av 1800-talet gick kakao länge mot strömmen. Som jämförelse kan nämnas att grossistpriset för te i London halverades mellan 1870 och 1910 medan kakaopriset steg med nästan 50 procent under 1870-talet och förblev på en stabilt hög nivå i flera decennier. Den främsta orsaken var just utvecklingen av mjölkchoklad.

São Tomé och Príncipe var perfekta för kakaoodling. Det enda som saknades var arbetskraft. Öarna saknade urbefolkning. Invånarna bestod på 1800-talet av frigivna slavar (slaveriet i det portugisiska imperiet förbjöds 1875), ättlingar till förrymda slavar (så kallade angolares) och mer eller mindre afrikaniserade ättlingar till portugiser. Ingen av dessa grupper hade lust att ägna sig åt hårt plantagearbete. Alltså måste arbetskraften importeras. Problemet löstes genom att man köpte nya slavar från afrikanska fastlandet under sken av att man lejde kontraktsarbetare, serviçaes. Vissa år transporterades så många som 5 000 serviçaes enbart från Angola till kakaoplantagerna på São Tomé.

Portugisernas kakaosuccé manade grannarna till efterföljd. Spanjorer och tyskar försökte göra om succén i sina kolonier, men mest effektivt utnyttjades kakaoboomen av fria bönder på Guldkusten, i dagens Ghana. Efter första världskriget slogs de portugisiska plantagerna ut av konkurrensen från de mer konkurrenskraftiga odlingarna på Guldkusten. Resultatet var att världsmarknaden översvämmades av kakao. Alla, utom de utfattiga, fick råd att äta och dricka choklad.