Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

För en tid sedan bloggade jag om hur Vietnamkriget började, och nu har det blivit dags att besvara en fråga om Koreakriget. I nästan alla böcker och artiklar hävdas att kriget började genom nordkoreansk aggression, men det finns också informationsmaterial som gör gällande det motsatta – att kriget startades av Sydkorea. Vilken version är korrekt?

Jag har också stött på båda förklaringarna. Den sistnämnda tolkningen ingick bland annat i ett bildspel som visades för mig och mina klasskamrater när jag gick på högstadiet, som exempel på hur lätt vi blir lurade av kapitalistisk massmedia som vill inbilla oss att alla kommunister är onda. Historien om hur Koreakriget började är dock väl utredd och kan sammanfattas som följer.

Före andra världskriget hade Korea lytt under Japan, men i krigets slutskede ockuperades en stor del av halvön av amerikanska trupper. Eftersom Sovjetunionen hade förklarat krig mot Japan dröjde det inte länge förrän även denna stats soldater var på plats, och en temporär gräns drogs längs 38:e breddgraden. Meningen var att fria val skulle hållas i hela Korea, men liksom i fallet med Vietnam ett decennium senare blev dessa aldrig av. Nordkorea utvecklades till en kommuniststat under Kim Il Sung, medan Sydkorea styrdes av en högerregim under Syngman Rhee, som var nära lierad med USA.

Den enskilda person som var mest ansvarig för kriget var utan tvekan Kim Il Sung. Han var övertygad om att konflikten mellan de båda staterna var fullt möjlig att lösa med militära medel, och han överskattade den kommunistiska gerillans betydelse i Sydkorea – i själva verket hade sydkoreanerna redan nedkämpat en stor del av denna rörelse 1949. Vad som inte har varit lika uppenbart är i hur stor utsträckning Sovjetunionen och Kina, Nordkoreas bundsförvanter, var pådrivande. Här har forskarnas åsikter gått isär. Vissa har menat att Kina var mer pådrivande än Sovjetunionen, andra att det var tvärtom, ytterligare andra att ingendera staten egentligen ville ha krig, men att de förklarade sig beredda att stödja Nordkorea om en väpnad konflikt bröt ut. Det står under alla omständigheter klart att banden mellan de sovjetiska och nordkoreanska militärmakterna var mycket goda.

Idag menar flertalet forskare att källorna ger vid handen att både Stalin och Mao accepterade Kim Il Sungs planer på våren 1950 och lovade att ställa sig bakom honom. Stalin höll det för osannolikt att USA skulle intervenera med trupper för att hjälpa lilla Sydkorea, i synnerhet som USA inte hade sänt trupper för att hejda det kommunistiska maktövertagandet i Kina. Så långt som till aktivt sovjetiskt ingripande i det kommande kriget ville Sovjetunionen dock inte gå. Mao var mer villig att, om behov uppstod, ingripa militärt, varför kinesiska trupper hölls i beredskap inte långt från gränsen.

Kriget började den 25 juni 1950. Nordkoreas officiella version är att sydsidan började, att Syngman Rhees regim gick till angrepp och att nordkoreanerna bara försvarade sitt land. Förklaringen faller inom samma kategori som Gustav III:s lögn om att Ryssland anföll Sverige 1788 och Hitlers påstående att det var polackerna som attackerade Tyskland 1939, men den blev likväl trodd och upprepad i åtskillig kommunistisk propaganda under påföljande decennier. I själva verket togs Sydkorea och USA med överraskning, vilket förklarar varför Nordkorea till en början hade snabba framgångar och på kort tid erövrade nästan hela halvön. Seoul föll redan den 28 juni. Att kriget därefter utvecklades till en utdragen kraftmätning berodde dels på att USA inte ämnade överge Sydkorea, dels på att Sovjetunionen bojkottade FN:s säkerhetsråd och inte kunde stoppa en FN-resolution om aktiv intervention i Korea.