När blev det inne med gräsmattor?

Frågan dök inte upp i mailboxen utan på den egna grusplanen. Vår villa i Åkarp omges till största delen av en liten parkliknande trädgård, men i öster förfulas vyn av en ogräsövervuxen grusplan. Vi har i åratal umgåtts med planer på att göra oss av med eländet och istället skapa en stenlagd yta, men det har aldrig blivit av, inte minst på grund av bristen på lokala entreprenörer och hantverkare som dels är villiga att åta sig jobb, dels verkligen dyker upp och gör vad de lovat. Men i år skrinlade vi planerna och beslöt att istället anlägga ännu en gräsmatta. Det klarar vi av själva, och vad som helst, även en gräsmatta, är bättre än den kombination av grus, sten och ogräs som i nuläget lätt skulle kunna utgöra underlag för en skräckfilm för hortonomer.

Men hur länge har folk resonerat så? När blev gräsmattan – den stora, rena ytan som är helt (eller borde vara, tills mossan hittar dit) bevuxen med gräs – populär?

Inte under antiken och medeltiden. Inte i de arabiska trädgårdarna. Inte under renässansen och barocken, då idealet för dem som överhuvudtaget hade råd att anlägga trädgårdar snarare lutade åt det formstränga, geometriska hållet, med symmetriskt anlagda häckar, långa dammar och kanaler.

Gräsmattan, eller pelousen, som den kallades och kallas på trädgårdsfranska, var en nyhet för 1700-talet. En liten och konturskuren gräsmatta (fr. tapis vert) hade förvisso funnits tidigare och haft sin givna plats även i äldre trädgårdar utanför slott och herrgårdar, men den stora, medvetet gräsbevuxna ytan tillhörde rokokons och romantikens era. Engelska trädgårdsarkitekter, som var tongivande under seklet, såg helst att man lät pelousen gå ända fram till husets fasad, något som enligt mången slottsherre dock var alldeles för radikalt. De föredrog gärna att låta en mindre barockträdgård ligga kvar inom det närmaste synfältet.

De luttrade villaägare som likt undertecknad offrar ogräsdjunglerna för gräsmattor kan alltså luta sig tillbaka mot en stolt, cirka 250 år gammal, tradition.