Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Med tanke på att detta är vår nationaldag har jag valt att besvara en fråga som är (vagt) länkad till officiell heraldik. Dessutom har jag, såvitt jag vet, hittills aldrig bloggat med utgångspunkt i kommunala vapen. Inte heller besvarat en fråga om sockerbetor – men någon gång skall vara den första.

Den kommun där vi bor, Burlövs kommun, har ett kommunvapen som pryds av en sockerbeta i silver, med blad av guld, och en stjärna. Kommunvapnet signalerar vad man är officiellt stolt över och vill framhäva. Valet av symbol vittnar alltså om sockerbetans stora betydelse för bygdens historia, i synnerhet för den del av kommunen som heter Arlöv. (Stjärnan minner om Sveriges första folkhögskola, som inrättades i Åkarp, kommunens andra tätort, år 1868).

Hur blev det så? Hur länge har man kunnat använda betor för att producera socker? I historisk tid har vi väl snarare använt sockerrör för att producera den vita kryddan? Eller?

Det stämmer. Före 1800-talet var sockerproduktion beroende av tillgång på sockerrörsodlingar, i regel brukade med slavarbetskraft. Plantagerna fanns i Västindien, Brasilien, på Maskarenerna och i andra lämpliga regioner i tropikerna. Av klimatskäl var odling i Nord- och Mellaneuropa inte att tänka på.

Detta ledde till att tyskarna, som saknade plantagekolonier, började experimentera. På 1740-talet upptäckte preussarna att betans saft var av samma art som rörsockrets märg. Under de decennier som följde arbetade forskare i norra och östra Tyskland på att skapa en fungerande betsockerindustri, och 1802 började man framställa socker ur betor vid ett slott i Schlesien. Utanför Magdeburg startades det första stora betbruket på 1810-talet. Men dessa projekt slutade i fiasko. Tekniken var inte fulländad och kostnaderna större än vinsterna. Inte heller försöken att starta sockerbruk i Skåne på 1830-talet var lyckosamma.

Experimenten fortsatte, samtidigt som sockerrörsproducenterna i Västindien kraftigt utökade sina odlingar. Under 1800-talets första hälft expanderade framför allt den kubanska sockerproduktionen med hjälp av den senaste tekniken och de nya järnvägarna. Att europeerna trots detta fortsatte att arbeta med betsockertekniken berodde på att betorna hade många fördelar, utöver att de kunde ge socker. Biprodukterna kunde användas som näringsmedel och kreatursfoder, och sockerbetan passade utmärkt för växelbruk.

I mitten av 1800-talet började odlingen av sockerbetor att kraftigt breda ut sig. Det blev alltmer lönsamt. I Skåne inleddes en större betodlingstradition på 1850-talet, särskilt sedan Skånska Sockerfabriks AB hade grundats i Landskrona 1853, men den verkliga expansionen inleddes sedan protektionisterna (tullvännerna) tagit makten i riksdagen. 1883 anlades en råsockerfabrik i Säbyholm och redan på 1890-talet var Sverige självförsörjande på socker. År 1907 grundades Svenska Sockerfabriks AB (SSA), som vid den tiden var landets största företag (det ombildades senare till Sockerbolaget AB, som 1992 slogs ihop med danska Danisco A/S). På 1920-talet arbetade omkring 75 000 man på de svenska betfälten under högsäsong.

Den svenska utvecklingen var allt annat än exceptionell. I många länder växte betodlingen på ett dramatiskt vis, och vid sekelskiftet 1900 stod sockerbetan för mer än 60 procent av världens samlade sockerproduktion. Betsockret översvämmade marknaden, med priskrig och kraftigt fallande priser som följd. Detta resulterade i långvariga internationella tvister och regleringar, men det ledde också till att vanligt folk, även vanliga arbetarfamiljer, för första gången fick råd att göra socker till en vardagsprodukt i hemmen.

En indirekt följd av detta var att traditionen att baka kakor började breda ut sig även i fattigare familjer och att karies utvecklades till en folksjukdom. Men mer om detta i andra blogginlägg…