X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Jag får ofta frågor om specifika orters och kommuners historia. Idag väljer jag en sådan, eftersom den har relevans för åtskilliga syd- och västsvenska bygders förflutna. Hur var det att leva i en typisk gränsbygd under krig? Det är ju väl känt att befolkningen i gränslandet ofta ingick så kallade gränsfreder med grannarna på andra sidan, trots att detta egentligen var en form av förräderi. Hur allvarliga var de dansk-svenska krigen för bönderna? Hur var det i Markaryd, en av de småländska utposterna mot det danska riket?

Markaryd är, dessvärre, ett mycket bra exempel på hur illa det kunde gå. Så fort vi får skriftliga källor visar det sig att bönderna i trakten hade alla skäl att förbanna kungarnas och riksföreståndarnas krig, som ideligen gick ut över dem själva. Orsaken bottnade i samma geografiska logik som gör att tusentals bilister far igenom området idag – E4:an löper inte långt från den gamla landsvägen. Redan när Karl Knutsson skulle bränna och plundra i Skåne 1452 valde han vägen över Markaryd, med lätt insedda konsekvenser för lokalbefolkningen.

Böndernas ovilja att medverka i krigen, och deras taktik att istället hålla ihop med grannarna mot båda sidors kungar, ställde ofta till bekymmer för de krigförande parterna. Under vintern 1523 koncentrerades stora svenska truppstyrkor kring Markaryd för ett anfall mot Skåne. Soldaterna blev dock liggande overksamma under flera veckor. Ett av de främsta skälen till passiviteten var de gränsfreder som ingåtts, vilket försvårade för krigföringen. Till slut fick svenskarna bryta upp från Markaryd i ogjort ärende.

När det väl blev krig drabbades bygden mycket hårt. Redan de inledande danska härjningarna under nordiska sjuårskriget (1563–1570) ledde till att över tre fjärdedelar av gårdarna i Markaryds socken brändes eller plundrades. Det var lika illa i Traryd, Hamneda, Torpa, Vrå, Lidhult och Odensjö. Under de kommande åren blev det ännu värre, med klimax 1567–1568. När svenskarna skulle slå tillbaka och härja i Skåne skedde det via samma utplundrade bygd, exempelvis hösten 1569.

Olyckorna återkom under Kalmarkriget. År 1612 plundrades omkring 40 gårdar i Markaryds socken. Minst lika illa, om inte värre, var det under vintern 1644 och hösten 1657, för att inte tala om under skånska kriget 1676–1679, då även snapphanar slog till mot folk norr om gränsen. Under krigets första år vände de sig främst mot rent militära mål, men efterhand blev avsikten snarare att tvinga fram pengar och förnödenheter från lokalbefolkningen. Otaliga gårdar berövades sin boskap. Husen brändes om inte brandskatt erlades. Bönder och drängar blev bortförda och dödade om familjerna inte betalade lösen.

Som typiskt exempel kan anföras en händelse i Hallaryd. Erland Collianders prästgård överfölls år 1678 av snapphanar som plundrade hans hus på allt lösöre och band honom med skägget fastspikat i ett träd, där han fick försmäkta under ett par dygn. Följande sommar, strax före krigsslutet, kom ännu en styrka snapphanar och plundrade åter prästgården. När de drog bort tog de prästen med sig och hotade att döda honom. Efter en tid återfick han friheten, sedan hustrun lyckats skrapa ihop en lösesumma på 160 daler. (Erland kunde trösta sig med att Karl XI senare gav honom skattefrihet på livstid och andra gåvor.)

Svenskarna var minst lika fruktade som snapphanarna. I februari 1644 tågade den svenska armén på drygt 10 000 man genom Markaryd och bröt in i Skåne. Efter freden i Brömsebro klagade bönder vid häradstinget över kostnaderna man haft när trupperna ”marscherade av och an, upp och ut”. 1670-talet var ännu värre. Vid Markaryd upprättades stora magasin som krävde bevakningsinsatser från uppbådad allmoge. Ännu hårdare tärde talrika genommarscher, inkvarteringar och mer eller mindre påtvingade transporter på gårdar och bönder. Upprepade utskrivningar av krigsfolk tunnade ut den hemmavarande manliga befolkningen.

Att gränssocknarna inte dog ut till följd av alla dessa prövningar berodde på att bönderna satte i system att flytta ut till väl förberedda gömställen i skogarna när soldaterna var i antågande, eller att konstant uppehålla sig i skyddade sommarkvarter under den varmare årstiden. Detta är omvittnat i talrika domboksnotiser från 1600-talets krigsår för exempelvis Markaryd, Virestad och Tingsås, och det var troligen likadant på 1500-talet. Följden blev att gårdarna relativt snabbt kunde byggas upp när krigen avslutats. Redan efter några år var flertalet härjade gårdar återuppbyggda och kunde betala skatt.