X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Jag har fått frågan – vars besvarande jag har skjutit upp länge – hur en typisk medeltida gudstjänst i Sverige gick till. Här följer en kort sammanfattning, söndagen till ära.

Det medeltida svenska gudstjänstlivet kretsade kring mässan, som i regel firades varje morgon, inte bara på helgdagar. Förutom på helgdagarna deltog endast en mindre del av församlingen i firandet. Det var inte ovanligt att prästen och klockaren själva var de enda besökarna på vardagar.

Enligt reglerna skulle mässan firas på fastande mage. Alltså fick prästen vänta en bra bit in på morgonen med att äta frukost. Å andra sidan var den medeltida mässan ingen utdragen affär i klass med de söndagsförmiddagslånga mästarprov som gällde på 1600- och 1700-talen. Den medeltida mässan tog omkring en timme att fullborda, eller kortare tid.

Jämfört med dagens gudstjänster i Svenska kyrkan hade predikan en undanskymd roll, medan lovsånger och rituella texter – som, till skillnad från den alltid svenskspråkiga predikotexten, lästes och sjöngs på latin – dominerade. Riten, själva kulten, var det centrala. En medeltida predikan var kort och tämligen förutsägbar. Den brukade rymma standardutläggningar om synd och plikt samt uppmaningar om givmildhet.

Allt började med klockringning. Medan klockaren utförde denna syssla drog prästen på sig ett röcklin, ett plagg som även kallades superpellicium, ”över pälsen”. Det fortsatta förloppet varierade beroende på hur helig dagen var. Om den var mycket helig iakttogs tidegärderna matutin och laudes genom psaltar- och hymnsång.

Inför mässan föll prästen i bön vid altaret och hämtade sedan de dyrbara mässinventarierna, patenen och kalken. Vanligtvis var de inlåsta i ett skåp i koret. Nu placerades de vid sidan av altaret, bredvid en kanna vin och en kanna vatten. Sedan iförde prästen sig de speciella mässkläderna, helst med klockarens hjälp. Dräkterna brukade förvaras i ett särskilt utrymme längst bak i kyrkan. Till klädedräkten hörde huvudlin och en fotsid alba, båda tillverkade av vitt linne. Över dessa plagg bar prästen stola, handlin och mässhake. För varje plagg som kom på kroppen bads en särskild bön. Väl påklädd tog prästen fram mässboken, som förvarades på altarets södra sida.

Apropå prästkläderna: de hade föga gemensamt med våra dagars liturgiska plagg, vars färger följer kyrkoåret. De medeltida prästerna var mer praktiskt inriktade: de använde de finaste och dyrbaraste skrudarna de förfogade över vid årets största högtider. Purpur var kungligt dyrt, men även blått var värdefullt och därför ofta brukat under advent och fastan.

När altarljusen tänts kysste prästen altaret och bredde ut en stor duk, ”korporalduken”, på vilken han satte kalk och paten. Mässan kunde börja. Tillsammans med klockaren bad prästen de första bönerna nedanför altaret, varefter han reste sig och läste dagens ingångspsalm (lat. introitus). Därpå följde två rituella sånger, vilka seglivat har hängt med från århundrade till århundrade i gudstjänstordningen: Kyrie (”Herre, förbarma Dig”) och Gloria (”Ära vare Gud i höjden”). De församlade – de som nu orkat ta sig till kyrkan i denna tidiga timme – hälsades välkomna, varpå prästen läste dagens kollektbön och episteltext. Ytterligare två latinska element följde: Graduale och Alleluia. Därefter lästes dagens evangelium från altarets nordsida.

Prästen övergick sedan till höjdpunkten: nattvarden (eukaristin). Klockaren hjälpte till när så behövdes. Bröd och vin bars fram, varpå prästen avtäckte kalken och patenen, som fram till denna punkt i mässan hade dolts av en del av korporalduken. Han lade en eller flera oblater på duken och sköt in patenen under korporalet, så att hälften täcktes. Under bön fyllde han sedan kalken med vin och vatten och tvättade symboliskt sina händer. Prästen uppmanade församlingen att upplyfta sina hjärtan (lat. Sursum corda) och lovprisade Gud, enligt ett på förhand fastställt ritual. Lovprisningen mynnade ut i sången Sanctus (”Helig, helig, helig är Herren Sebaot”). Församlingen föll på knä, och prästen bad i tystnad den speciella eukaristibönen. Han fortsatte med förböner för påven, biskopen, kungen, med flera, inklusive alla närvarande i byggnaden. Slutligen bad han Gud att Han måtte ta emot detta offer och helga det, på det att det omvandlades till Jesu Kristi kropp och blod.

Prästen gjorde korstecken över brödet och uttalade formeln Hoc est enim corpus meum (”Detta är min kropp”; och ja, den latinska formeln inspirerade i förlängningen till trollformeln ”Hokus pokus”). Omedelbart därefter lyfte han upp brödet för församlingen att vörda: det hade förvandlats till Jesus. Klockaren ringde tre gånger i en liten klocka. Därnäst välsignade prästen vinet, som rituellt omvandlades till Kristi blod och även det visades upp för menigheten. Utan att församlingen hörde allt som sades bad prästen ytterligare ett antal böner med utsträckta händer. Ett par av de sista bönerna och hymnerna är ännu i allmänt bruk: Pater noster (”Fader vår”) och Agnus Dei (”O Guds Lamm”). När detta var gjort drack prästen av vinet. Det var ovanligt att även församlingen fick ta del av Kristi blod. Om så skedde var det huvudsakligen under påsktiden. Däremot fick församlingen ta del av Kristi kropp. Allt bröd gick inte åt, och det överblivna placerades i en särskild behållare, känd som pyxis eller ciborium.

Mässan närmade sig nu sitt slut. En slutbön (postcommunio) bads, varefter prästen välsignade de församlade. Besökarna lämnade kyrkan, och prästens vardag tog vid.