X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Igår kunde man läsa en understreckare i Svenska Dagbladet av Anders Piltz, som ger ett bittert omdöme om epoken från 400-talet till decennierna kring 800. Jag citerar: ”Sannolikt hade Europas befolkning minskat alltsedan 100-talet, en trend som kulminerade med pest och missväxt på 500-talet. Kontinenten var öde land och täckt av stora skogar. Skelettfynd talar om undernäring. Vid 700-talets slut bröts denna dystra utveckling. Karl den stores regering (748–814) blev en nystart för ekonomi, politik och kultur.” Framför allt hävdar Anders Piltz att det gick utför med den bokliga bildningen och att det var tack vare Karl den store som skolväsendet och latinet fick en ny chans.

Jag var inte den ende som reagerade över texten. Är detta verkligen sant? Nej, absolut inte. Även om vi förlåter dateringsmissen (Karl den store började regera 768, inte 748) går Piltz helt emot de senaste tre decenniernas historievetenskapliga och arkeologiska forskning, bland annat den forskning som på 1990-talet bedrevs inom ramen för ESF-projektet The Transformation of the Roman World. Det kan därför vara värt att göra några kritiska påpekanden.

Framför allt har vi inga belägg för en folkminskning. Förr ville man förvisso gärna göra gällande att romarrikets fall ägde rum parallellt med en demografisk katastrof, men det var länge sedan forskarvärlden gav upp denna obevisbara hypotes.

Exempel: inom äldre forskning (till exempel av Josiah Cox Russell) hävdades det gärna att den ”justinianska” pesten på 500-talet resulterade i en omfattande befolkningsnedgång för hela Europa, men argumenten håller inte för en granskning, såsom jag har redogjort för i en tidigare blogg. De förändringar i kulturlandskapet som bevisligen ägde rum var snarare av kulturell karaktär. Ett bra exempel är Gotland, där husbyggnadstekniken förändrades från sten- till träkonstruktioner. Ett annat exempel är de många bosättningsförskjutningarna. På 600- och 700-talen flyttades många anglosaxiska bosättningar i England till bättre jordar. I stora delar av Mellaneuropa flyttade folk upp på kullar, och dessa boplatser övergavs i sin tur några sekler senare. Att stora romerska gårdsanläggningar (villae) försvann innebär alltså inte att bönderna dog utan att de flyttade till andra jordbruksenheter.

Mer konkret, hur väl stämmer det att analfabetismen och okunnigheten om latinet bredde ut sig i Europa efter Västroms fall? Fanns det inte incitament till att låta de romerska skolorna leva vidare?

Jo, det fanns det, låt vara att källorna är för få för att vi skall våga oss på generella omdömen om hela Västeuropa. Såvitt dokument och krönikor låter oss se var flertalet medlemmar av de politiskt betydande samhällsskikten i frankernas rike vad Gregorius av Tours på 500-talet konstaterade om tronpretendenten Gundovald: litteris eruditus (”utbildad i att läsa och skriva”). De merovingiska kungarna kunde bevisligen skriva. Vissa av deras autografer har överlevt som dokumentsignaturer. Som tydligt framgår i bevarade brevsamlingar existerade litterata hovkretsar av både kyrkomän och världsliga stormän åtminstone till andra hälften av 600-talet, då källäget försämras eftersom hovets betydelse som maktcentrum minskade.

Ett annat belysande exempel på lekmannaliteracitet stammar från södra Alperna. Någon gång på 720- eller 730-talet sökte en lokal storman vid namn Toto från Campione (numera en italiensk exklav i södra Schweiz) med våld tvinga en viss Lucius att utföra slavsysslor. Lucius drog saken inför rätta och förevisade ett dokument från konung Cunincperts tid (680–700), i vilket det förklarades att han hade befriats från slaveri av Totos släktingar genom en kyrklig ritual. Motsidan påpekade då att denna ritual endast erhållit laga kraft genom ett påbud från kung Liutprand år 721, långt efter det att Lucius dokument hade skrivits. Lucius förlorade målet. Väl att märka argumenterade båda sidor med hjälp av skriftliga belägg, vilket säger åtskilligt om literacitet och juridisk vardagskultur i dåtidens alpländer.

Särskilt gott är källäget i den toskanska staden Lucca. På 760-talet, det vill säga före Karl den stores maktövertagande, förmådde 47 procent – nästan hälften – av samtliga vittnen till dokument signera med sina egna namn. Detta inkluderar hantverkare, köpmän och vanliga jordägare. Siffran är mycket högre än den gamla mytbilden om allmän tidigmedeltida analfabetism ville göra gällande.

Observera: inte heller dagens forskare ifrågasätter att Karl den stores reformer gav kulturlivet ny energi och att skolorna blev fler och bättre. Siffrorna för den lucchesiska läskunnigheten på 800-talet är ännu mer imponerande än siffrorna för 700-talet. Men att hävda att Europa drabbades av avfolkning och kulturskymning under flera sekler innan den frankiske kejsaren ånyo tände ljuset – det är en övertolkning som går för långt.