Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

För några år sedan, när jag började blogga för SvD, fick jag många frågor om huruvida folkvandringstidens folk och krigargrupper (goter, vandaler, langobarder, med flera) kom från Sverige. Mina svar var i regel tvivlande eller rent nekande, vilket ledde till ramaskrin i kommentatorsfälten och i andra fora. Uppenbarligen var och är det ett hett ämne. Sedan en längre tid har jag undvikit den här typen av frågor, dels för att jag redan besvarat flera, dels för att det inte är roligt med ärekränkande invektiv i mailboxen. Men nu kan det vara dags igen. Vad vet vi om de folkvandringstida germanfolkens ursprung, och varför har de stundom förknippats med Norden?

Först och främst är det mycket svårt att spåra goters, vandalers, med fleras, äldsta rötter genom analyser av källorna. Ett skäl är att antikens historieskrivare inte skilde på olika typer av grupperingar med kraftigt skiftande numerär. När de uttalar sig om det ”vandaliska folket” (lat. gens Vandalorum) kan de ibland syfta på en mindre grupp krigare, ibland på ett stort folk. Varje omnämnande måste analyseras för sig. Praxis skiftar från en historieskrivare till en annan. En annan orsak är att etniska benämningar under antiken och tidig medeltid inte fungerade som de gör idag. Etnicitet var ett subjektivt begrepp som hade relevans för människor högt upp på samhällsstegen. Vanligt folk använde, såvitt vi vet, sällan benämningar som ”goter” och ”vandaler” om sig själva. Den som kallade sig ”langobard” gjorde så för att han själv önskade associera sig med langobardtermen och den langobardiska traditionen. Sådana etniska benämningar kunde till råga på allt lätt bli modeföreteelser. Detta gällde i synnerhet benämningen ”goter”, efter det att folket börjat få stora framgångar i nuvarande Ukraina under 200- och 300-talen e.Kr. Mängder av andra krigare tog då för vana att kalla sig goter och anamma gotiska traditioner. Efter någon generation hade deras ättlingar kommit att betraktas som goter. Det motsatta gällde ett folk som drabbades av olycka. På kort tid kunde folknamnet fullständigt försvinna genom att anhängarna började nyttja andra etniska termer.

Härav följer att det inte kan ha funnits ett ”urhem” för ett folkvandringstida folk. ”Folken” (lat. gentes) var heterogena förbund som snabbt kunde minska eller öka i storlek. Däremot ingick det ofta i folkens egen politiska kultur att hänvisa till en ursprungsmyt, exempelvis genom att göra gällande att gudarna fordom lovat folket sitt stöd. I dessa myter ingick inte sällan en saga om långa vandringar från ett fjärran land i norr eller i öster. På detta sätt uppkom historier om att vissa folk, bland andra goter, vandaler och langobarder, skulle ha härstammat från nuvarande Skandinavien. Några av dem kan förvisso ha gjort detta (vi vet ju att Skandinavien hade nära relationer med romarriket och dess folk), men eftersom hela historien om utvandring träder oss till mötes i form av sagor med politiskt laddat innehåll är det omöjligt att veta något med säkerhet.

Långt senare började stats- och kyrkomän hänvisa till dessa gamla sagor som ett led i den nationella självhävdelsen. I Sverige förknippas detta med termen göticism. Enligt göticismen, som utvecklades mellan 1400-talet och 1600-talet, hade mängder av folk ursprungligen utvandrat från Sverige. Ostrogoter skall ha kommit från Östergötland, visigoter från Västergötland, och så vidare. Den svenska kungamakten anammade detta tänkande, varefter våra kungar ända till 1970-talet hänvisade till sig som konungar över svear, götar (varmed avsågs goter) och vender (varmed avsågs vandaler).