Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I medeltida källor förekommer inte sällan mycket stora siffror, särskilt när det rör sig om krig, epidemier och andra katastrofer. Kan man lita på dessa? Eller är uppgifterna att betrakta som schablonmässiga överdrifter?

Låt mig ta ett exempel från krigens värld. Enligt Karlskrönikan bestod den svenska armé som i februari 1452 invaderade Skåne inför en treveckorsplundring av 60 000 man fotfolk och 4 000 ryttare. Vadstenadiariet anger 80 000 man. Både Karlskrönikans och Vadstenadiariets uppgifter noterades tämligen kort tid senare; den förstnämnda källan skrevs 1453 eller 1454. Det korta avståndet i tid borde, kan man tycka, borga för goda möjligheter att vara korrekt. Likväl är det en differens på omkring 20 000 mellan de båda källorna. Ännu värre är att storleksordningen i båda källorna är grotesk. Om Karl Knutssons armé verkligen bestått av mellan 60 000 och 80 000 man borde den inte bara ha kunnat plundra sönder Skåne utan också erövra landskapet, resten av Danmark och, antar jag, Nordtyskland (minus de befästa städerna). Med en armé på mellan 60 000 och 80 000 man skulle Sverige ha varit en av jordklotets starkaste militärmakter, något vi vet inte var fallet. Dessutom förflyttade sig armén påfallande snabbt genom Skåne, vilket tyder på stor rörlighet, något som utesluter en alltför stor numerär. Siffrorna kan alltså inte stämma. En snabb analys av vilka som stod i spetsen för arméavdelningarna visar på slottshövitsmän från Småland och Västergötland, något som ger vid handen att deras styrkor huvudsakligen bestod av lokala bonde- och frälseuppbåd från dessa landskap. Tyska legoknektar hade Karl Knutsson (till skillnad från hans danske fiende Kristian I) inte råd och möjlighet att leja. Som mest lär den svenska armén i februari 1452 ha bestått av några tusen man.

Ett annat exempel är dödligheten i 1400-talets pestepidemier. Enligt källorna skall antalet döda i Stockholm ha pendlat mellan 9 000 och 18 000 personer per epidemi. Så många människor bodde emellertid inte i staden. Det medeltida Stockholm hade, som mest, mellan 6 000 och 7 000 invånare. Om vi inte leker med tanken att tusentals upplänningar och sörmlänningar plötsligt rusade in i staden, varefter alla som befann sig mellan murarna dog och lämnade plats för ytterligare en hastig mellansvensk folkvandring, är sifferuppgifterna bisarra.

Medeltida sifferuppgifter av den här arten, i krönikor och diarier, är alltså inte att lita på. De vittnar snarare om psykologi än om fakta. Skribenterna har önskat förmedla ett intryck av förskräckelse och storlek. Syftet har inte varit att ge ett exakt antal utan att låta läsaren veta att många, väldigt många, dog.

Helt annorlunda förhåller det sig med räkenskapsböcker och andra ekonomiska källor. Här har uppgiftslämnarna varit så illa tvungna att hålla sig till sanningen (eller åtminstone, om vi har att göra med oärliga uppgiftslämnare, ge sken av att göra det). Antalet löntagare vid byggnadsarbeten, antalet knektar på slott, och så vidare, måste beräknas och bokföras. Handlingarna har därefter granskats och arkiverats. De har legat till grund för planering inför kommande år, inte minst inför skatteuttag. På denna punkt kan vi följaktligen med fog anta att siffrorna ligger verkligheten ganska nära. När Ivar Axelssons skrivare på 1480-talet uppger att den gotländske slottsherrens samlade personalstyrka uppgick till knappt 200 (sommartid) kan vi lita på honom.