Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Gotland torde vara det enskilda svenska landskap som har tillhört flest länder. Ön har varit svensk, dansk, rysk (några veckor 1808), tysk, självständig och delad mellan olika makthavare. Dagens fråga gäller den tioårsperiod under senmedeltiden då ön styrdes av Tyska orden, korsriddarna från Preussen. Varför ockuperade ordensriddarna ön? Dignade gutarna under tyskt fogdeförtryck eller uppskattade de främlingsväldet?

För att förstå problematiken måste man känna till att 1390-talet var ett förfärligt decennium för vanligt folk vid och på Östersjön. Kriget mellan mecklenburgarna och drottning Margareta gjorde regionen till ett eldorado för sjörövare, så kallade vitalianer, och plundrare, medan handelssjöfarten och lantbruket var konstant hotade. Och Gotland låg mitt i eländet. Ön var ofta delad mellan två eller rentav tre stridande parter som ömsom bekrigade varandra, ömsom allierade sig med varandra. De stora förlorarna var självfallet gotlänningarna själva, som måste stå ut med utländska pirater, legoknektar och skattekrävande herremän.

I denna situation valde Tyska orden att intervenera. Högmästaren Konrad von Jungingen invaderade Gotland i mars 1398 i vad som idag skulle betecknas som en officiell polisaktion för att skapa fred i södra Östersjöregionen. Den 5 april kapitulerade mecklenburgarna och vitalianerna. Tyska ordens folk övertog Gotland. Erövringen sanktionerades juridiskt genom att riddarna påföljande år köpte ön som län av Albrekt av Mecklenburg.

Riddarna fick det inte lätt. Förutom att reparera krigsskadorna måste de ta itu med öns politiska huvudproblem under medeltiden: misstron och rivaliteten mellan staden Visby och den gotländska landsbygden. År 1288 hade parterna drabbat samman i krig. Nu tog Visbyborgarna chansen att få över Tyska orden på sin sida och med riddarnas hjälp tvångsförflytta all handel i de gotländska lanthamnarna till Visby. Högmästaren var emellertid inte dummare än att han insåg vilka nya konflikter ett sådant monopol kunde leda till, varför han gav undvikande och uppskjutande svar till borgarnas representanter.

Allt källorna låter oss veta tyder på att Tyska ordens välde fungerade väl. Riddarna tog sitt ansvar. De gjorde sitt bästa för att återställa ett normalt rättssamhälle och återge folk tron på att myndigheterna garanterade lag och ordning. De drev effektivt bort sjörövarna och stoppade godtycklig plundring. Vid Visby ringmur började en ny befästning byggas, vilken senare utvecklades till Visborgs slott. Tyska orden lät översätta Gutalagen till tyska redan 1401, allt för att underlätta rättskipningen. Dessutom har vi dokument som visar att ordensriddarnas hövitsman, Johan von Techwitz, personligen samarbetade med gutarnas landsdomare vid förhandlingar mellan tvistande bönder.

När drottning Margaretas styrkor sökte erövra Gotland på vintern 1403–1404 var både Visbyborgarna och landsbygdsbefolkningen lojala mot riddarna, som fick deras militära stöd. Uppenbarligen hade gutarna ingen lust att byta överhuvud. Vi hör aldrig talas om några tendenser till uppror. Om inte Konrad von Jungingen avlidit i mars 1407 är det mycket troligt att Tyska orden hade fortsatt att styra över ön med befolkningens goda vilja, men Konrads bror och efterträdare Ulrik von Jungingen var ointresserad av Gotland. I september 1408 sålde han ön till unionskungen Erik och drottning Margareta, som tvingades betala särskild ersättning för de befästningar riddarna låtit uppföra vid ringmuren.

Historien om den lyckosamma tyska ockupationen av Gotland 1398–1408 visar hur svagt utvecklade de nationella tankarna var under senmedeltiden. Gotlands invånare var främst intresserade av fred, lugn och ro och rättssäkerhet. De kände sig varken som svenskar eller danskar; de var inte ens inbördes eniga i egenskap av gutar utan djupt splittrade i minst två stora fientliga fraktioner. Tyska ordens herremän var förmodligen varken bättre eller sämre än övriga härskare i Östersjöområdet, men på Gotland hade de den odiskutabla fördelen att de upprätthöll freden och lagen. Det räckte långt.