Fred under Napoleontiden?

Slutet av 1700-talet och början av 1800-talet har gått till historien som en av de mest krigiska perioderna i Västeuropa. I synnerhet Storbritannien och Frankrike låg alltid i luven på varandra. Men var det aldrig fred? Hur var det med fördraget i Amiens 1802?

Jodå, ibland var det faktiskt fred, även mellan ärkefienderna vid Engelska kanalen. Men det satt långt inne, och det varade inte länge. År 1802 var på många sätt en märklig fredsoas mitt i krigsöknen. Frankrike och dess allierade slöt fred med samtliga fiender, även med britterna. Avtalet, som undertecknades i Amiens den 27 mars, stipulerade att Storbritannien skulle utrymma samtliga utomeuropeiska erövringar utom Trinidad (som tagits från Spanien) och Ceylon (som tagits från Nederländerna). Egypten skulle återlämnas till turkarna och Malta till johanniterna. Dessutom erkände Storbritannien de nya gränser som Napoleon Bonaparte krigat till sig, och den franske förste konsuln (han var ännu inte kejsare) lovade att dra tillbaka sina trupper från Syd- och Mellanitalien.

Freden berodde på ekonomiska överväganden. Storbritanniens textilfabriker arbetade för högtryck, och på kontinenten kontrollerade Napoleon en stor fransk och franskdominerad marknad. Industrin ville ha fred för att kunna expandera. När Amiensfreden var ett faktum jublade följaktligen folk på båda sidor av Engelska kanalen. Parader till Napoleons ära hölls i London och den franske ambassadören fördes i triumf genom den brittiska huvudstaden.

Tyvärr varade inte glädjen särskilt länge. Det visade sig snart att Napoleon inte vill låta det franska hantverket krossas av brittiska importprodukter. Tvärtom, han ville bygga upp en blomstrande fransk industri, och en god grund lades genom den omfattande finanssanering som bar frukt detta år. En privat sedelbank med statlig koncession, Banque de France, grundades. När de brittiska industriidkarna insett vad de franska tullmurarna hade för effekt på köpenskapen yrkade de på krig, och de fick sin vilja igenom redan den 16 maj år 1803.

(Inom parentes kan nämnas att freden år 1802 resulterade i en mycket speciell fransk kulturexport till England. Exporten bestod av en kvinna vid namn Marie från Strasbourg, född Grosholtz år 1761. År 1794 ärvde hon två parisiska vaxmuseer av sin onkel Philippe; under denna period bestod hennes yrke i att göra vaxmodeller av giljotinerade huvuden. Påföljande år gifte hon sig med ingenjören François Tussaud och antog dennes efternamn, men äktenskapet blev olyckligt. Marie tog 1802 konsekvensen av fiaskot och emigrerade till Storbritannien. De följande 33 åren turnerade hon genom landet för att slutligen etablera det vaxmuseum i London som otaliga turister besöker varje år.)