Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I ett tidigare blogginlägg har jag konstaterat att ordet ”vandalism” föddes under franska revolutionen, då man jämförde revolutionärernas plundringar med den förödelse som folkvandringstidens vandaler skulle ha gjort sig skyldiga till. Men hur stora vandaler var egentligen original-vandalerna? Utvecklade de ingen högkultur? De erövrade ju faktiskt en betydande del av det gamla romerska riket.

Vandalerna bröt in i Gallien år 406 och fortsatte senare till Pyreneiska halvön, där de råkade i krig med goterna och 416–418 tvingades på defensiven. När goterna drog sig tillbaka från området 418 lyckades en vandalgrupp, de hasdingiska vandalerna, fylla det makvakuum som uppstod och lägga under sig huvuddelen av dagens Spanien och Portugal. Men de blev inte långvariga i regionen. Tillsammans med alanerna gick de i maj 429 över till Nordafrika och ryckte österut mot dagens Tunisien. Hippo Regius (nuvarande Annaba) uthärdade förgäves en lång belägring från juni 430 till juli 431, varefter det romerska försvaret vittrade sönder. Ett vandalisk-romerskt avtal år 435, som tillförsäkrade vandalerna kustområdet vid gränsen mellan nuvarande Algeriet och Tunisien, följdes snart av ytterligare expansion från nykomlingarnas sida. 439 föll Karthago för ett överraskningsanfall, varefter denna ort blev vandalernas huvudstad. En tid senare, år 442, accepterade den romerska regeringen tills vidare att huvuddelen av nuvarande Tunisien och norra Algeriet hade gått förlorade för imperiet.

Under följande decennier byggde vandalerna och alanerna upp en regional maritim stormakt som när den var som störst inte bara omfattade Nordafrika, utan även Balearerna, Korsika, Sardinien och Sicilien. Rom utsattes i juni 455 för en tvåveckorsplundring.

Till det som gav vandalerna dåligt rykte i historieskrivningen hörde inte bara plundringen av Rom. Därtill kom att vandalerna inte var katoliker utan arianer, och deras kyrkopolitik hade hätska inslag, särskilt från år 482. Vandalerna förföljde de nordafrikanska katolikerna och deras biskopar, inte minst genom jord- och egendomskonfiskation. År 483 lär omkring 5 000 katolska biskopar, präster, diakoner och ansedda lekmän ha tvångsförflyttats till fattiga ökenområden i rikets utkanter. Ansträngningar gjordes för att tvinga samtliga katoliker att övergå till den arianska läran.

Inget tyder dock på att vandalerna och deras kungar var så brutala och våldsamma som den nuvarande användningen av deras folknamn antyder. Tvärtom hade vissa av deras kungar, särskilt Thrasamund (regerade 496–523), stora kulturella och teologiska intressen. Såväl den latinska poesin, med diktare som Luxorius, Flavius Felix och Florentinus, som den romerska mosaikkonsten blomstrade vid vandalhovet. Flera av de katoliker som tvingades i inre eller yttre exil på 480-talet kunde efter några år återvända till sina hem.