X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag tar jag åter upp en fråga som jag besvarade i bloggen för länge sedan, men den tenderar att återkomma vid nyårstiden varje år – så även för ett par veckor sedan. Antagligen finns det gott om nytillkomna bloggläsare som inte läste svaret första gången, varför en repris kan vara befogad.

Walter Scotts Ivanhoe, publicerad 1820, kallas ofta den första historiska romanen och är definitivt den första stora romanen om medeltiden. Otaliga svenskar har sett den på TV i 1982 års version, med Anthony Andrews och Olivia Hussey. Själv präglades jag redan i barndomen av Robert Taylor-versionen från 1952. Som medeltidsroman är Ivanhoe storartad, och dess inflytande har varit överväldigande. Men är romanen och filmerna historiskt korrekta?

Nej. Förvisso finns det spår av sanning i bakgrundsskildringen. Rikard Lejonhjärta och prins John (senare kung Johan utan land) har självfallet existerat, och grunddragen i deras historia avviker inte från det verkliga scenariot. De egentliga huvudpersonerna är dock påhittade av Walter Scott, och hela intrigen är fiktiv. I ett fall hittade Scott till och med på ett nytt namn – Cedric (Ivanhoes far), en namnform (egentligen en felstavning av det fornengelska Cerdic) som aldrig brukats före 1820. Romanen dignar under anakronismer – namn på städer, orter, kyrkor, personer, biskopsdömen, sedvanor och juridiska regler som inte existerade förrän långt, långt efter romanens 1190-tal. Walter Scott har helt enkelt gjort dålig research. Ett paradexempel är det befarade brännandet av Rebecca på bål i slutet av romanen. Dylika häxbränningar hörde till renässans- och barockeran, inte högmedeltiden.

Men det största felet är själva grundtematiken i Ivanhoe: hatet mellan saxare och normander. I boken skildras England som ett land som är ockuperat av normander, vilka skildras som förtryckande fransmän (alla skurkar har franska namn; se bara på adelsnamnet Malvoisin, ”Dålig granne”…). Robin Hood (”Locksley”) framställs som en saxisk gerillakämpe och Cedric som en bördsstolt saxare som har svårt att svälja ockupationens realiteter. Inget av detta hör hemma i 1190-talet. Walter Scott visste föga, om något, om medeltida etnicitetshistoria. Han inspirerades av dels hans älskade Skottlands 1700-talshistoria, präglad av engelska intressens triumf över skotska (Highland Clearances, slaget vid Culloden, med mera), dels de nyss avslutade Napoleonkrigen, där Storbritannien efter en lång kamp hade besegrat Frankrike. Slaget vid Waterloo stod bara fem år före publiceringen av Ivanhoe.

När jag bodde i England 1994 deltog jag i flera historievetenskapliga seminarier och kunde ta del av färsk socialhistorisk forskning om engelsk högmedeltid. De resultat som presenterades var förödande för Scotts tematik. De normander som följde med Vilhelm Erövraren 1066 visade sig ha utgjort ett numerärt litet skikt som visserligen tog över en stor del av makten och egendomarna i England, men som raskt assimilerades med anglosaxarnas ledande familjer. Efter ett par generationer är det omöjligt att se ens grunderna till en djup konflikt mellan två folkgrupper. Dessutom drabbades det engelska (dvs. normandisk-anglosaxiska) överskiktet av ett nytt, mycket allvarligare, hot på 1150-talet, när Henrik II blev kung. Nu följde en stor och kulturellt dominerande invandring av franska adelsfamiljer, inte i första hand normander utan även folk från landskap som Anjou och Poitou. Det var dessa adelsmän och deras ledare – Henrik II själv, men också hans söner Rikard Lejonhjärta och Johan utan land – som gjorde att franska slutgiltigt etablerades som den engelska högadelns och det engelska hovets språk, vilket det förblev i flera sekler. Men kan vi i källorna spåra någon etniskt baserad fiendskap mellan dessa nykomlingar och ättlingarna till anglosaxarna (eller till 1066 års normander)? Nej. Det närmaste vi kommer är vissa historieromantiska tillbakablickar i lärda skrifter från 1200-talet, men det säger oss inget om hur vanligt folk tyckte och tänkte.