X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det händer ofta att jag får frågor om andra världskriget. Den väpnade konflikten tillhör de historiska ämnen som aldrig upphör att attrahera frågeställare, bokköpare och tidskriftsläsare. Och även om jag har läst min beskärda del av litteraturen i ämnet är jag väl medveten om att det i Svenska Dagbladets läsekrets finns mängder av experter. Känn er mer än välkomna att kommentera nedanstående fråga.

Spörsmålet gäller slaget vid Kursk. Stämmer det att drabbningen har omvärderats, att den inte längre betraktas som ett gigantiskt tyskt misslyckande?

Det stämmer att Kurskslaget har utsatts för stora revideringsförsök. Jag skall här redogöra för det jag själv har bekantat mig med, som återfinns i Anders Franksons och Niklas Zetterlings bok Slaget om Kursk: Historiens största pansarslag (2002, rev. utgåva 2007). Väl att märka vill jag inte göra gällande att detta är den enda nuvarande tolkningen. Men den visar på hur vedertagna sanningar kan ställas på ända och utmanas genom forskning.

Bakgrunden är välkänd. Under högsommaren 1943 utkämpades en av 1900-talets mest kända krigiska kraftmätningar i Ryssland. Hitlers arméer sökte genom offensiva operationer (”Operation Zitadelle”) kringränna den ryska staden Kursk och de omfattande sovjetiska styrkorna i området. Slaget var på sätt och vis en fortsättning på Erich von Mansteins framgångsrika motoffensiv under vintermånaderna 1943, som hade avbrutits av vårens lervällingar. Men det gick inte som planerat. Ryssarna segrade och slaget vid Kursk blev vändpunkten i kriget mellan Sovjetunionen och Tyskland.

Enligt Frankson och Zetterling måste emellertid denna historiska bild nyanseras kraftigt. Tyskarna var betydligt mer effektiva än vi har tillåtit oss att tro. På de allra flesta frontavsnitt hade Hitlers soldater ett taktiskt och ofta även militärt övertag, detta trots att ryssarna hade god kännedom om den tyska anfallsplanen. Alla numerära odds var visserligen på Röda arméns sida, men det som fällde avgörandet i konkreta stridssituationer var tyskarnas bättre utbildning, större initiativförmåga och skickligare ledning. Sett till antalet döda soldater och till mängden förstörd materiel kan slaget om Kursk rentav beskrivas som en tysk triumf: Hitler förlorade 56 000 man, Stalin 177 000. Hitler förlorade 280 stridsvagnar och stormkanoner, Stalin mellan 1 600 och 1 900.

Mest iögonfallande är den radikala omvärderingen av den batalj inom ramen för Kurskslaget som brukar gå under benämningen ”slaget vid Prochorovka” (12 och 13 juli 1943). Enligt både sovjetisk och västerländsk tradition var detta världshistoriens största pansarslag någonsin. Ryssarna skall genom oavgjorda strider ha lyckats stoppa den tyska offensiven på just denna punkt. Men enligt Slaget om Kursk är detta historieförfalskning. Ryssarna genomförde i själva verket en förödande misslyckad attack vid Prochorovka, vilken på kort tid resulterade i att drygt 21 000 soldater i Röda armén stupade och minst 334 stridsvagnar och stormkanoner gick förlorade. Tyskarna miste bara 5 500 man och 25 stridsvagnar och stormkanoner. Att de tyska pansartrupperna kort tid senare tvingades avbryta sin offensiv berodde på händelser vid andra frontavsnitt, vilket tvingade fram omgrupperingar.

Att krigsvinden likväl vände, trots Sovjetunionens motgångar, berodde på bakomliggande strukturella faktorer, inte minst demografiska. Röda armén hade råd med gigantiska förluster i manskap, vilka skulle ha knäckt flertalet krigförande makter. Det fanns alltid nya divisioner att skicka till fronten.