Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

När jag idag öppnade mailboxen fann jag en fråga om Västeuropas kulturella arv från antiken. Vilka bidrog mest till att bevara, utveckla och inte minst överföra den antika grekiska och romerska kulturen till Västeuropa, och således möjliggöra renässansen? De muslimska länderna eller det bysantinska riket?

Frågan har ställts många gånger och lider av att vara starkt färgad av de historiska ideologier som har varit i omlopp under de senaste trehundra åren. Några av de värsta bovarna i dramat är de upplysningshistoriker – Edward Gibbon med flera – som gjorde gällande att kristendomens skadliga inflytande förstörde romarriket inifrån och orsakade en allmän kulturskymning. Detta, som länge var en populär åsikt, gjorde att man bortsåg från de överlevande resterna av romersk kultur, det vill säga det som västeuropéerna lyckades bevara, utveckla och förmedla själva. Förmedlandet skedde dels i klostren och katedralskolorna, men också i världsliga kulturmiljöer, till exempel vid kungahov.

Forskningens nuvarande ståndpunkt är att stora delar av romarnas kultur överlevde och frodades i hela Västeuropa, inte minst på Irland, som romarna till råga på allt aldrig erövrade. På 1990-talet skrev jag en bok om detta, där jag går igenom den omfattande kulturförmedlingen i detalj: Krigarnas och helgonens tid: Västeuropas historia 400–800 e.Kr. (Prisma, Stockholm 1999).

Men allt överlevde definitivt inte, särskilt inte det som vilade på grekiska filosofers lärdom och som av rent språkliga skäl var svårt att tillägna sig i det latinska Västeuropa. Här kan vi istället tala om två vågor av kulturimport, en under högmedeltiden (framför allt på 1100-talet, ”1100-talets renässans”) och en under senmedeltiden (framför allt på 1400-talet). Den högmedeltida kulturimporten vilade på översättningar av arabiska verk (eller av grekiska verk som fanns hos araberna), inte minst via Spanien, den senmedeltida på immigrationen av bysantinska lärde till framför allt Italien. I båda fallen gjordes grekisk litteratur och vetenskap tillgänglig för västerländska kulturmiljöer.

Väl att märka handlade överföringen av kunskap inte bara om direkt förmedling av vad de gamla grekerna hävdat utan i lika hög grad om vidareutvecklingar och kommentarer. Det mest kända exemplet är Aristoteles, vars skrifter på 1100-talet kommenterades av den arabiske filosofen Ibn Rushd (av de kristna kallad Averroës) i Spanien. Averroës skrift fick oerhörd betydelse för den kristna filosofin i skolastikernas era, och det var vanligt att han rätt och slätt kallades ”Kommentatorn”. Averroës inflytande är desto mer remarkabelt som han på flera punkter öppet bestred åsikter som hölls för sanna av både kristendomen och islam (han menade exempelvis att själen inte var odödlig).