Karl IX:s utrensningar

För en tid sedan, i bloggen om Kalmar blodbad, nämnde jag i förbigående en utrensning i staden ifråga den 16 maj 1599, då hertig Karl (senare Karl IX) lät halshugga det nyligen intagna slottets försvarare – Johan Larsson Sparre, Kristofer Andersson Grip och Lars Andersson Rålamb samt slottsprästen Birger, med flera personer – varefter deras huvuden sattes upp på stadens västra port. Var detta ett led i samma utrensningsaktion som föranledde det mer kända Linköpings blodbad år 1600? Skedde liknande blodbad på andra håll i riket?

Svaret är ja. Få svenska monarker har gått lika hårt fram mot sina motståndare som Karl IX. Utrensningarna ägde rum under åren efter segern mot Sigismund i slaget vid Stångebro den 25 september 1598, och de syftade till att undanröja alla svenskar som var, eller troddes vara, sympatisörer till den laglige konung som hertigen störtat med vapenmakt. Väl att märka var det inte frågan om att döda högt uppsatta katoliker. Det handlade inte om religion utan om lojalitet. Sigismund hade stötts av både katoliker och protestanter, eftersom många uppfattade honom som Sveriges rättmätige kung, vilket han de iure också var. Kalmar blodbad var bara en i en lång rad avrättningar.

Utrensningarnas första kulmen ägde rum under sensommaren och hösten 1599, och scenen var varken Kalmar eller Linköping utan Finland. I flera rättegångar (eller snarare skenrättegångar) dömdes folk till döden. På vissa håll bjöd man militärt motstånd, men det ledde bara till nederlag och förutsägbara avrättningar, som efter slaget i Sankt Mårtens socken utanför Åbo den 29 augusti 1599. Olof Gustavsson (Stenbock) sköts och grävdes ned i ett kärr. I september avrättades åtskilliga i Viborg. Deras huvuden spikades upp i valvbågen till en av stadsportarna, och om de dömda var ofrälse behandlades de ännu värre (stegling). I Åbo den 10 november dödades ett tjugotal man, och nu fick rådhusgaveln tjäna som uppspikningsplats för kapade huvuden.

Alla blev inte avrättade. De motståndare som hade tur, om man nu kan tala om tur i det här fallet, besparades döden och spärrades istället in i fängsligt förvar, där de i regel fick sitta tills de dog. Till denna skara hörde den synnerligen lutherske ärkebiskopen Abraham Angermannus, som sattes på Gripsholm.

”Linköpings blodbad” år 1600 var en speciell tilldragelse såtillvida att domstolsförhandlingarna sammanföll med en riksdag och de åtalade tillhörde rikets verkliga elit. Inalles 155 personer satt i domstolen, men hertig Karl kontrollerade den fullständigt och agerade själv åklagare, med Erik Jöransson vid sin sida (denne var för övrigt son till Erik XIV:s avrättade trotjänare Jöran Persson). Erik Sparres försvar var osedvanligt skickligt, men givetvis förgäves. Han dömdes till döden, liksom Ture Bielke och bröderna Sten och Gustav Banér. Tillsammans med Bengt Falck, son till Linköpingsbiskopen Erik Falck, avrättades de den 20 mars. Några benådades (sedan de erkänt sig skyldiga), andra dömdes till fängelse. Till de senare hörde Hogenskild Bielke, som istället avrättades 1605 och fick sitt huvud spetsat på en hög järnstång.

Arvid Stålarms öde är en historia för sig. Han dömdes till döden i Linköping men benådades på avrättningsplatsen. Sedan svävade han mellan benådning och avrättning i ett antal år. År 1605 dömdes han än en gång till döden men blev än en gång benådad på avrättningsplatsen.