Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Vilka vapen använde krigarna under folkvandringstid och tidig medeltid, den era som ofta brukar framhållas som en av de mest osäkra i Europas historia? Vi föreställer oss gärna att de sprang omkring med svärd och yxa. Är detta en korrekt uppfattning?

Inte riktigt. Det finns gott om källor – arkeologiska, skriftliga och till och med avbildningar – som ger ledtrådar till beväpningen under epoken. Som exempel kan nämnas en till namnet okänd konstnär vid mellersta Elbe, som omkring år 700 visade hur en mäktig östfrankisk eller västslavisk krigare skulle se ut: han avbildade honom till häst med spjut, sköld och svärd.

Dessa båda vapen, svärdet och spjutet, representerade var sin ände på den tidigmedeltida vapenskalan. Det i särklass vanligaste (och billigaste) av alla tidigmedeltida vapen var spjutet. Det i särklass dyraste var svärdet, vilket kunde förknippas med mytologiska gestalter och till och med erhålla ett personligt namn, ett förhållande som är välkänt för alla som är bekanta med den fornnordiska sagalitteraturen. De övriga vapnen upplevde egna konjunkturer och popularitetsperioder. Så var den s.k. franciskan, en yxa avsedd att kastas, populär under den merovingiska perioden, för att sedan konkurreras ut av en seax, eller saxsvärd, ett kortsvärd med endast en egg.

Under den karolingiska tiden på 700- och 800-talen blev vissa delar av Västeuropa specialiserade på vapenproduktion, i synnerhet Rhenlandet. Med tanke på samhällsdebatten i vår moderna tid kan det ha sitt intresse att konstatera att kritiska röster redan nu höjdes mot vapenexport. Kyrkomännen protesterade mot vapenexport till de icke-kristna skandinaverna och slaverna, medan de var betydligt mildare stämda gentemot exporten till muslimska länder. Den främsta orsaken till att man inte brydde sig om att klaga på vapenförsäljning till muslimska länder var troligen att denna handel var alldeles för betydande för att kunna påverkas. Medelhavet var stort och hamnarna många. Dessutom levde stora kristna folkgrupper i de muslimska länderna, och eventuell export kunde ju i teorin vara ämnad åt just dessa – det kunde försäljaren i alla fall hävda om någon nitisk präst till äventyrs skulle undra varför ett stort lager svärd lastades ombord på ett skepp med destination islam.