Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det händer att medeltida företeelser kommer i retur, att saker och personer som har varit ringaktade eller bortglömda i sekler gör comeback och succé. En sådan person skymtade förbi i gårdagens blogg, Jeanne d’Arc. De flesta vet att hon är helgon. Färre vet att hon blev det så sent som på 1900-talet, efter att ha införlivats med den moderna franska nationalismen.

Ett liknande exempel, på närmare håll, är Sankt Olav. I modern tid har han blivit synonym med det gamla Norge i allmänhet och det starka medeltida Norge, före digerdöden, i synnerhet. Men hur blev det så? Borde inte Olav, i egenskap av katolskt helgon, ha varit tabu i det protestantiska Norge?

Förklaringen till Olavs starka renässans är att söka i den svensk-norska unionstiden på 1800-talet. Då hade helgonkulten formellt varit förbjuden i flera sekler, men Olavs popularitet bland vanligt folk hade gjort att minnet av den helige vikingakungen överlevt. Detta var inget specifikt norskt fenomen. Olavskulten är belagd även i Sverige, till exempel i Sankt Olof på Österlen (ett ovanligt väldokumenterat exempel på överlevande helgontro, omvittnad av Linné, som prostarna förgäves sökte utrota), i Västra Husby utanför Norrköping, på Gotland, i Närke och i Härjedalen.

Detta var inget som överheten uppskattade. Tvärtom, man försökte få bönderna att sluta vörda Sankt Olav. Men på 1800-talet började de världsliga myndigheterna själva att anamma Sankt Olav, av ett helt annat skäl. Orsaken var romantikens medeltidssvärmeri, skandinavismens vikingavurm och framväxten av moderna nationalistiska rörelser. I egenskap av sägenomspunnen viking och norsk kung var Olav väl lämpad för att postumt rekryteras till den svensk-norska kungamaktens ideologiska arsenal. Olav och hans kultplats Nidaros/Trondhjem/Trondheim kom därför i fokus för formandet av en norsk nationalism, något som till en början kraftigt understöddes av unionskungarna.

Det nyvaknade intresset sammanföll med restaureringen och ombyggnaden av Nidarosdomen. Projektet inleddes 1869, efter en omfattande landsinsamling och med Stortingsstöd, och resulterade i vad som närmast kan beskrivas som en norsk nationalhelgedom. Arbetet tog lång tid (den sista skulpturen på västfasaden sattes på plats 1984). Det faktum att Nidarosdomen även var den gamla huvudkyrkan för kulten av Sankt Olav var av stort intresse för de världsliga myndigheterna, men inte för kyrkan. När man 1897 ansökte om rätten att fira Olsokmässa (mässa till åminnelse av kungens död i slaget vid Stiklestad) vägrade kyrkan.

Ett annat exempel är Olavsorden, ett utslag av tidstypisk konservatism och nationalromantik. Oscar I ansåg att Norge behövde en orden av samma kungliga dignitet som Sverige och Danmark redan hade. Alltså grundades en nationell orden 1847 och fick namn efter Olav den helige.

Nidarosdomen och Olavsorden är två av många exempel på hur Sankt Olav inlemmades i det nationalistiska projektet. Författare som Henrik Steffen och Bjørnstjerne Bjørnson lät Sankt Olav fylla en viktig funktion. Hos Bjørnson möter vi Olav som ”Viking-Olav”, en agitator som tar parti och lägger historien under sig. Sankt Olav blev en del av samtidens politik. Den store norske historikern Ernst Sars uppfattade Olav som en ”demokratisk viking, en folkelig statsopbygger, som slo adel og storbønder ned, en av bærerne av den historiske utvikling, fremmer av den historiske rettferdighet.”

På 1800-talet fanns det alltså två Olav: dels ett folkligt helgon som överlevde här och var i hela Norden, dels en intellektuellt formad norsk nationalsymbol. Den senare utvecklades åt olika håll, som ett bakåtblickande historiskt experiment. Det som gav Olav en stor fördel jämfört med andra potentiella nationalsymboler var hans medeltidsidentitet. Han var perfekt i rollen som nationell hjälte eftersom han stammade från vad romantikernas uppfattade som historiens barndom, då nationerna formades. Detta gjorde honom acceptabel även för svenska kungar och skandinavister. Inte förrän efter unionstidens slut, på 1900-talet, övergick denna aspekt av synen på Olav till att bli verkligt norsk-nationalistisk.