X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Efter gårdagens blogg har jag fått frågor om andra pestskrönor – föreställningen att pesten iklädde sig en människas eller ett djurs form. Har vi trott på detta även på våra breddgrader?

Javisst. Inom folktron, i all synnerhet den nordiska, var det mycket vanligt att man gjorde sig en konkret bild av farsoten. Våra förfäder har föreställt sig pesten som människa, djur, föremål – till exempel ett hjul eller en järnstång – eller som ett osynligt väsen.

Det finns ett flertal upptecknade historier om hur pesten på detta sätt gör entré i bygden. Vid Isums i Atlingbo på Gotland, där folket kände till epidemins härjningar och skyddade sig genom magi, sägs pesten ha uppträtt som en herreman. Denne bad en bonde att få åka med ett stycke på vägen, och på så sätt kunde sjukdomen ta sig förbi de magiska hindren. I Baltikums svenskbygder, särskilt på Runö, Rågö och Ormsö, uppträdde pesten som en gråklädd man som med en käpp eller ett spjut rörde vid dem som skulle dö. I Skånes Fagerhult förekom en liknande legend, men där föreställde man sig snarare pesten som en osynlig ande som ”prickade” de olyckliga offren. En sägen från Dagö berättar att pesten anlände i skepnad av en liten gosse i grå rock, skuren som en herrskapsdräkt, och med trekantig hatt (det vill säga klädd som en herreman på 1700-talet; många pestskrönor växte fram efter epidemin omkring 1710). När liken fördes till kyrkogården såg man pojken hoppa och dansa på fälten vid vägen.

Från Sollerön i Dalarna stammar en sägen om Pästilänta, en vacker dalkulla som strödde ”grannlåt” kring sig och lockade de unga männen till dans. Den som var dum nog att vidröra ”grannlåten” eller dansa med flickan dog i pesten. Betydligt mindre förförisk var Pästiläntas motsvarighet i Köla i Värmland, där pesten uppträdde som en gammal jordgrå kvinna som vandrade fram på vägarna i usla kläder.

Pesten kunde också personifieras som ett djur. Från södra Sverige finns historier om svarta hundar, vita hästar och kalvar som förde pesten från bygd till bygd. I finsk allmogetradition uppfattades pesten som en röd tupp eller ett rött garnnystan. Symboliken kunde variera; således uppträdde tuppen ibland som pestens motståndare. Den finska pesten förflyttade sig från ort till ort på olika sätt: ibland med någon människa, ibland på ryggen av en skata, ibland med häst och släde. Pesten troddes också kunna flyga som en pil (”pestskott”) och tränga igenom huden, som då uppvisade ett svart hål.

Den mest kända personifieringen av pesten är pojken och flickan (alternativt mannen och kvinnan) som sägs ha vandrat från bygd till bygd, pojken med räfsa och flickan med kvast. Där pojken räfsade klarade sig ett antal människor undan pestdöden, men där flickan sopade avled alla.