Landsfäder och kungar

När jag möter publik på föreläsningar, bokmässor och andra tillställningar dyker ofta frågor upp om vem som var Sveriges förste kung. Ofta förväntar sig frågeställaren att jag skall nämna antingen Gustav Vasa eller Birger jarl, de två statsmän som i äldre läroböcker ofta utpekas som landsfäder.

I båda fallen måste jag göra frågeställarna besvikna. Gustav Vasa (d. 1560) blev riksföreståndare 1521 och kung 1523, men före honom hade Sverige haft hundratals år av väldokumenterade medeltida kungar. Det faktum att Gustav Vasa ofta, helt felaktigt, anges som landets förste kung och därför utgör utgångspunkt i böcker och utställningar beror på att han genomförde så radikala och varaktiga reformer att Sveriges styrelseskick förändrades permanent. Kalmarunionen, som band samman Sverige med övriga nordiska länder, upplöstes. Bondeuppror slogs ned, kyrkan förstatligades och en brutal högskattepolitik trumfades igenom. Dessutom var kung Gustav fenomenal på att göra PR för sig själv och garantera sig en postum ställning som landsfader. Först under de senaste decennierna har glorian falnat betydligt.

När det gäller Birger jarl är det ännu enklare att gå i svaromål mot folk som önskar göra honom till landets förste kung. Han styrde visserligen Sverige hårdhänt och för sin tid mycket effektivt mellan 1250 och 1266, men han blev aldrig kung. Mannen bakom fridslagarna, skatteväsendet, Stockholms grundläggande, med mera, tycks inte ens ha velat bli kung – han föredrog att styra bakom ryggen på den egne sonen Valdemar, som utropades till kung vid den förre monarken Erik Erikssons död 1250. Realpolitikern Birger var mer intresserad av att verklig makt än av kunglig symbolmakt.

Det finns en medeltida skröna som gör gällande att Birger var i Finland när Erik dog och att de svenska stormännen valde Valdemar till kung i hans frånvaro. Birger skall ha blivit rasande när han upptäckte att han blivit förbigången till förmån för sonen. En av stormännen, Joar Blå, lär då ha replikerat att de hellre såg en ung man än en äldre man som kung, och att han nog kunde skaka fram en kung ur den egna kjorteln om det inte passade… Med detta skall Birger ha låtit sig nöja. I själva verket tycks det snarare ha varit Birger själv som såg till att sonen blev kung, detta som ett led i stärkandet av den egna familjens makt; alla viktiga ämbeten skulle kontrolleras, och själv var han ju redan jarl (det främsta riksämbetet bredvid kungen).

Så vem var då Sveriges förste kung? Om vi med kung menar den institutionella statschefsroll som förknippas med termen i västerländsk tradition (motsvarande latinets rex), och till detta lägger att kungen ifråga måste ha erkänts i både Svealand och Götaland, blir svaret Olof Skötkonung, som regerade i slutet av 900-talet och början av 1000-talet. Fadern Erik Segersäll kan mycket väl ha innehaft samma samhällsställning, men källorna är för vaga för att tillåta oss att vara säkra på den punkten.