Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Stämmer det att man förr dansade på kyrkogårdarna i Sverige? Uppgiften framförs här och där av guider, men är det verkligen sant?

Ja, det är sant. Dansen fyllde tidigare mängder av funktioner, vilka vi idag har förpassat till glömskans domäner. Som exempel kan nämnas att man gärna dansade i samband med dödsfall, både vid likvakor i hemmen och på kyrkogårdar. Det var en allmän uppfattning att detta inte bara var trevligt utan också nödvändigt. Under likvakan måste den döda besvärjas att förbli död och inte gå igen. De överlevande ville dessutom skänka liket en trevlig sista stund på jorden.

Under medeltiden var detta i regel oproblematiskt. Om de kyrkliga myndigheterna protesterade saknade de maktmedel för att driva igenom sina åsikter. På ett biskopsmöte i Slesvig år 1222 utfärdade den påvlige legaten Gregorius de Crescentio en förordning som förbjöd ringdans, lekar, skådespel och slagsmål i kyrkobyggnader, men inget tyder på att påbudet hörsammades i någon större utsträckning. Tanken att det vackra kyrkorummet – den finaste lokal bygden förfogade över – enbart skulle brukas för mässan var medeltidsmänniskorna främmande.

På det puritanska och statskyrkliga 1600-talet blev det dock annat ljud i skällan. De danska myndigheterna förbjöd företeelsen i Norge 1607 och i Danmark 1656. Svenskarna gjorde sammalunda år 1644 – och nu fanns det, till skillnad från tidigare, myndigheter som på allvar kunde ta upp kampen mot sockenfolket och se till att bruket upphörde.