Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Frågan tillhör de allra vanligaste i hela den historiska frågerepertoaren, och jag inser att jag förr eller senare åtminstone måste försöka besvara den. Huvudproblemet, och skälet till att det överhuvudtaget är en återkommande fråga, är vår grundläggande okunskap om fakta. Vi saknar dokument som uttalar sig om vilken status de egyptiska pyramidbyggarna hade. Alltså är forskarna utlämnade åt hypoteser.

I många äldre agrarsamhällen fanns det en gråzon mellan frihet och ofrihet som utgjordes av statligt tvångsarbete. I historievetenskaplig litteratur brukar man använda den franska termen corvée om företeelsen. Slavarna var nästan alltid befriade från detta, just för att de var slavar. En slav är ju per definition ägd av någon eller några och ingår därmed inte i de fria människornas juridiska system. Därför kan slavarna inte utan vidare disponeras av kungen, kejsaren eller faraon. I vissa länder (ett välbelagt exempel är det gamla Siam) har de fria männen påtvingats drakoniskt hårda plikter å det offentligas vägnar, såväl militärtjänstgöring som dagsverken inom jordbruket, vilket slavarna undslapp.

Mycket tyder på att de forntida högkulturerna i Egypten och Mesopotamien vilade på sådana pliktsystem. Om inte den fria bondebefolkningen mötte upp vid kanalgrävning, sådd och skörd riskerade hela samhället att kollapsa i översvämnings- och svältkatastrofer. Detta gäller i synnerhet för högkulturernas tidiga faser, på 3000- och 2000-talen f.Kr., innan krigen hade utvecklats så mycket (och folkmängden stigit så mycket) att storskaligt slavarbete med krigsfångar blev praktiskt möjligt.

Lägg därtill att den fornegyptiska flodkulturen skilde sig från andra tidiga jordbrukskulturer genom det omfattande statliga ägandet av jord. I Mesopotamien var det privata jordägandet utbrett, men i Nildalen dominerade centralmakten och dess tempel. Många egyptiska bönder var bundna till jordplätten (eller till sitt hantverk) och sin härskares välde. Däremot var de inte slavar. Slavarna i Egypten, som vi framför allt möter i förhållandevis sent tillkomna källor, hade specifika benämningar (till exempel hemw och bakw och, när det gäller utländska krigsfångar, khenetw eller sekerw ankhw). Till skillnad från dessa kunde de förtryckta bönderna och hantverkarna inte säljas, och de hade rätt att införskaffa personlig egendom.

Forskarna är idag tämligen eniga om att slaveriet inte hade någon större betydelse under pyramidernas tillkomsttid, under det så kallade Gamla riket (ca 2700–2270 f.Kr.). Till råga på allt har vi få belägg för krig under denna epok, varför egyptologer brukar hävda att det dröjde till Mellersta riket (cirka 2040–1675 f.Kr.) och Nya riket (cirka 1575–1087 f.Kr.) innan antalet asiatiska och afrikanska krigsfångar blev så stort att denna temporära form av storskaligt slaveri kunde utvecklas på allvar.

Det lättaste sättet att förklara Gamla rikets konstbevattning, liksom byggandet av städer, murar och monument (som pyramiderna), är att sysslorna utfördes av vanliga bönder som hade ålagts arbetsplikter av faraos administration. Exakt hur det gick till är omöjligt att fastställa, men en vanlig gissning är att många bönder, stenhuggare, ingenjörssoldater, bogserare, murare, livsmedelsleverantörer och arkitekter ägnade sig åt pyramidbyggnation under de årliga översvämningsperioder då Nilens flodvatten omöjliggjorde slit på de vattenfyllda åkrarna. Andra forskare har dock opponerat sig mot denna tolkning och snarare hävdat att arbetet fortgick året runt och att behovet av arbetskraft inte var särskilt stort. Som mest mellan 20 000 och 25 000 man (av en befolkning på drygt två miljoner) torde ha varit sysselsatta vid pyramidbyggena. Fler än så fanns det inte utrymme eller mat till på arbetsplatserna.