Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Vad vet vi egentligen om våra gamla avrättare? I litteraturen kallas de omväxlande bödlar och skarprättare. Var det ett yrke med status, eller något som man tvingade på stadens slödder?

Våra äldsta uppgifter om bödlar och skarprättare i Sverige stammar från medeltiden. Här skilde man sällan mellan de båda yrkesgrupperna, men i vårt södra grannland fanns det en tydlig distinktion. En tysk skarprättare (ty. Scharfrichter) hade huvudansvaret för avrättningen, medan bödeln var hans medhjälpare. Dessutom fanns ytterligare biträden, ”rackare”. Om någon skulle halshuggas var det skarprättarens uppgift, medan bödeln tog hand om hängning och spöstraff. Det i särklass vanligaste i det medeltida Sverige tycks ha varit att målsägaren utförde straffet personligen, vilket folk uppfattade som både praktiskt och rättvist.

Övergången till det tyska systemet med fasta yrkesroller skedde, föga förvånande, i våra tyskinfluerade städer. I en av våra få bevarade svenska stadslagar, Bjärköarätten från sent 1200-tal, omnämns en skarprättare/bödel med benämningen stupagreve. Det åvilade stupagreven att hålla de dömda i fängsligt förvar. Om de rymde fick han plikta med sitt liv.

I källor från 1400-talet finner vi att stupagreven har utvecklats till en regelrätt bödel med förhållandevis bra lön men usel social status. Ingen yrkesman i en svensk stad var mer föraktad, och få lär ha tagit jobbet frivilligt. Det var inte ovanligt att dödsdömda brottslingar fick välja mellan att dö eller bli bödel, ett rekryteringssätt som förbjöds så sent som 1699.

Vad få idag tänker på är att bödelns arbete inkluderade betydligt mer än halshuggning och hängning. Det senare straffet drabbade under medeltiden framför allt manliga tjuvar, medan kvinnliga tjuvar slapp skämmas i galgen och istället ”sattes kvicka i jord” (levande begravning). Alternativa dödsstraff var stening och bränning på bål (det senare vid, exempelvis, giftmord, trolldom och tidelag).

Allra mest fick bödeln arbeta om den dömde mannen skulle rådbråkas och steglas. Bödeln skulle då banka sönder ben och armar, varefter kroppen skulle bindas fast på ett hjul och resas på stång till allmänt beskådande.

Halshuggningsstraffet är ett kapitel för sig. Det var alltid hedersammare att halshuggas än att hängas, men det var stor skillnad på att mista huvudet medelst yxa eller medelst svärd. När bönder halshögg fogdar i upprorstider var det en medveten skymf: det var ju så man dödade kreatur. En dödsdömd adelsman åtnjöt privilegiet att halshuggas med svärd, stående på knäna.

Sveriges siste skarprättare var Albert Gustaf Dahlman (1848–1920), som sammanlagt avrättade sex personer, fem med yxa och en, den sista, med giljotin. Det föll bland annat på Dahlmans lott att döda Anna Månsdotter (”Yngsjömörderskan”, 1890) och Alfred Ander (1910), den siste person som avrättats i Sverige.

Fler bloggar