Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I vissa historieböcker kan man läsa att barbarerna under folkvandringstiden bosatte sig separat i förhållande till den underkuvade befolkningen, det vill säga att de upprättade någon sorts militärkolonier för att bättre kontrollera landet. Är det sant? Finns det skriftliga och arkeologiska belägg? I förlängningen måste de många krigen ha lett till att hela kulturlandskapet militariserades, med många nya befästa bosättningar. Eller?

Frågan förtjänar ett längre svar, eftersom det rör sig om ett komplicerat scenario. Det enkla svaret är att några militärkolonier av den art som nämns i frågan inte kan beläggas men att en militarisering av kulturlandskapet icke desto mindre blev verklighet i många delar av Europa under tidig medeltid.

I äldre forskning togs det i regel för givet att nykomlingar, som goter och langobarder i Italien, bosatte sig separat från den inhemska befolkningen i städerna, detta först och främst av militära skäl. Arkeologiska och skriftliga bevis för dessa krigarkvarter saknas emellertid fullständigt. Paradexemplet på övertolkning av den militära sektorns inflytande utgörs en specifik italiensk företeelse – arimanniadebatten.

Enligt vad man tidigare ansåg var arimannia en genuin italo-langobardisk institution som bestod av fria bondesoldater, vilka brukade kunglig jord och fungerade som ryggraden i den langobardiska armén på 500-, 600- och 700-talen. Visserligen saknas belägg för institutet under epoken ifråga, men det hindrade inte den ene historikern efter den andre från att utnyttja ortnamn och juridiska institut från senare sekler för att bevisa systemets existens. Några forskare ansåg att arimannierna fungerade som enheter för gränsförsvar enligt bysantinskt mönster. Andra intog den motsatta ståndpunkten, att arimanniakolonier existerade i hela det langobardiska Italien – ett djupförsvar på allmänt strategiskt viktiga platser. Sedan vände vinden. I publikationer som presenterades 1966 och 1970 utsattes hela arimanniaforskningen för grundläggande attacker från Giovanni Tabacco, som tog fasta på det enkla faktum att arimannierna aldrig nämns i källorna för den period för vilken de diskuterades. Tabacco hävdade att ingenting tyder på att dessa militärkolonier överhuvudtaget har existerat. När ursprungligen langobardiska ord som arimannus dyker upp i senare källor kan detta måhända användas som hypotetiska belägg för närvaron av langobardiska element och traditioner bland ortsbefolkningen, men man kan inte bruka sådana omnämnanden som bevis på att orten haft en militärkoloni. Tabaccos åsikter har idag anammats av forskningen. De hypotetiska arimannierna är numera närmast av historiografiskt intresse – de visar hur lätt det är för historiker att läsa sig till intentioner och institutioner enbart utifrån allmänna antaganden om tidsepokens karaktär.

Sådana övertolkningar till trots måste det likväl påpekas att den topografiska militariseringen av samhället var betydande. I stora delar av Europa har arkeologerna kunnat visa att många människor under folkvandringstiden lämnade sina gårdar på slättlandet och flyttade upp till kullar, där man grundade nya byar. Tidigare trodde man att många av dessa kullbosättningar ursprungligen var militärkolonier anlagda av folkvandringstidens erövrare, men numera vet vi att fenomenet huvudsakligen vilade på vanliga människors aktivitet.

Ett bra exempel på hur omvärderingen gått till utgörs av utgrävningarna i östra alpområdet, i Österrike, Slovenien och Friuli. När tidigmedeltida historieskrivare nämnde kullbosättningarna i området skedde det på grund av extraordinära omständigheter. Paulus Diaconus berättar således att langobarderna sökte skydd i befästningar som Ibligo när avarerna plundrade Friuli. Med ledning av detta har man länge förknippat bosättningarna med den militära samhällssektorn, detta trots att det historiska sammanhanget är lätt att förklara: i farosituationer tar man alltid sin tillflykt till bästa tänkbara försvarsposition, oavsett om denna även i övrigt har en primärt militär funktion eller inte. En by på en kulle är lättare att försvara än en by på slätten. När arkeologerna satte spaden i jorden och började utvärdera Ibligo (numera Invillino) visade det sig att bosättningen var betydligt äldre än den langobardiska närvaron i landskapet. Ibligo/Invillino var varken ett strategiskt utplacerat fort eller någon militärkoloni. Skyddsbehovet under folkvandringstiden hade påverkat topografin så grundligt att de för ändamålet nödvändiga kullbosättningarna redan existerade när ”barbarerna” anlände.

Skyddsbehovet och militariseringen märks också i återanvändningen av gamla järnåldersbefästningar. Som exempel kan nämnas ett hill-fort (”kullbefästning”) i sydvästra England vid byn South Cadbury. Detta hade varit bruk redan tidigare, men arkeologer har klarlagt att det under folkvandringstiden befästes på nytt. Remilitariseringen skedde vid samma tid, i slutet av 400-talet och början av 500-talet, som de brittiska kelterna under inhemska hövdingar reste sig till försvar mot anglosaxarna; South Cadbury var möjligen en stödjepunkt i denna kamp. (Vi vet inte vilket namn dåtidens människor använde om fästet, men romantiskt lagda människor i modern tid har inte varit sena att tolka South Cadbury som Camelot, kung Arturs sägenomspunna borg.) En skandinavisk motsvarighet till dessa hill-forts utgörs av våra fornborgar, varav flera antingen byggdes eller återbefästes under folkvandringstiden. Som exempel kan nämnas den andra fasen av öländska Eketorp, Eketorp II (år 400-650), en anläggning som kunde rymma 53 hus innanför en ringmur med en diameter av 80 meter.