Kärringens ursprung

”Du har säkert fått frågan förr, men vad har ordet kärring för ursprung? En vanlig förklaring är att det kommer av ordet kär, alltså ett slags ömhetsbetygelse. En annan variant är att det kommer från kärling, en femininform av ordet karl, det vill säga att det ursprungligen betydde kvinna.” Frågan landade i mejlboxen för inte så länge sedan, och idag kan det vara dags för en liten språkhistorisk utvikning i Historiebloggen.

Ordet kär stammar från latinets carus. Det finns flera liknande ord i Europa – se bara på franskans cher. Av ordet kär har varianter som käresta och kärlek utvecklats, men inte käring eller dess vanliga variant kärring. Detta ord, som förr också kunde stavas kärling och källing, är inte inlånat från kontinenten utan stammar från fornsvenskans kärling. Motsvarigheter finns i de andra nordiska språken, till exempel norskans kjerring och isländskans kerling. Alla dessa ord går ytterst tillbaka på ordet karl.

Under det senaste seklet har vi med en kärring huvudsakligen åsyftat en ålderstigen kvinna och använt det i nedsättande bemärkelse, gärna med pejorativa tillägg (”gammal kärring”, ”kärringjävel”, osv.). Förr var termen mindre negativ laddad, men även då syftade den framför allt på gummor. På 1500- och 1600-talen finner vi således kombinationerna ”gamle kärlingar” och ”med sqwaller omlöpande kiäringer”.