Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Fanns det beginer i det medeltida Sverige? Tolererades de av kyrkan eller drabbades de av förföljelse? Så lyder en följdfråga på gårdagens blogg om klosterväsendet.

Termen kräver en förklaring, eftersom kunskaper om beginer i våra dagar inte tillhör allmänbildningen. Det rörde sig om en andlig strömning i det hög- och senmedeltida Europa som inte alltid uppskattades av myndigheterna. Till Sverige kom beginerna (termen stavas ibland beguiner) redan på 1200-talet, och de blev kvar ända till medeltidens slutskede. Samtliga beginer var kvinnor. Manliga motsvarigheter fanns, begarder, men de fick aldrig fotfäste i Sverige. Beginerna var visserligen djupt religiösa, men de var inte nunnor. De bosatte sig i speciella hus, där de levde i kristen gemenskap utan att avlägga de ordenslöften som avkrävdes medlemmarna av klosterkommuniteter. Det var således fullt tillåtet för en begin att äga fast egendom, likaså att lämna gemenskapen och ingå äktenskap.

Beginernas huvudsakliga verksamhet var filantropisk. De ägnade sig åt välgörenhet mot sjuka och fattiga. Deras innerliga religiositet hade dessutom inslag av mystik: de kände sig direkt inspirerade av Gud snarare än av lagar och regler. På kontinenten ledde detta till problem, eftersom beginerna ibland balanserade på gränsen till vad kyrkan kunde acceptera som sann kristendom. Vissa beginer anklagades på 1200- och 1300-talen för att vara kättare, och det var inte ovanligt att de förföljdes.

Beginrörelsen var internationell, och ryktbara beginer blev kända långt utanför sina hemtrakter. På 1270-talet eller 1280-talet skrev två beginsystrar på Gotland ett brev till den tyska beginen Christina av Stommeln. De berättar att de är beginer, att de bor i en liten gård med ett antal hus och att de åtnjuter stöd av dominikanerna i Visby. Systrarna vill gärna att Christina skall flytta till dem och erbjuder sig att ta väl emot henne. Adressaten avböjer dock erbjudandet.
Av brevet kan vi utläsa att beginerna på Gotland inte låg i fejd med övrigt kyrkofolk. Dominikanerna stod på kvinnornas sida. Dessutom vet vi att Christina stod i nära vänskapsförhållande till ”Sveriges förste författare”, Petrus de Dacia, som var prior eller lektor i Visby. Det är inte osannolikt att systrarnas brev hade föranletts av deras kontakter med Petrus. Till bilden av högt ansedda gotländska beginer hör även att de etablerade kontakter med Visbys franciskaner. Under andra hälften av 1300-talet begravdes fyra beginer vid franciskankonventets kyrka.

Under senmedeltiden framträdde beginer i stora delar av Sverige. Många svenskor attraherades av idén att slå sig samman och tjäna Kristus utan besvärande krav och regler om fattigdom, kyskhet och lydnad. Våra kunskaper om dem är bristfälliga, men vi vet att de fanns i Stockholm och inte minst i 1400-talets Vadstena, där de blev föremål för hätska debatter. Det gjordes gällande att några av Vadstenabeginerna levde ”i liderlighet och lättja” och själva tog allmosor som borde komma verkligt behövande till del. De kyrkliga myndigheterna sökte förbjuda dem att verka i staden på 1410-talet, men de höll sig icke desto mindre kvar ända till 1506. Detta år fördrevs de slutgiltigt av klosterfolket med argumentet att de utgjorde en ”besmittelig och enligt kyrklig rätt fördömd” sekt.

Huruvida det låg något i anklagelserna är okänt. Däremot står det klart att klosterfolket ville ta över beginernas gård, eftersom den blockerade för en planerad utvidgning av klostrets trädgårdsodlingar.